Den ljusa skalpen: Nya präriehistorier by Sigge Strömberg

AF SIGGE STRÖMBERG

har äfven utkommit:

PRÄRIELIF

Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern.

Tredje upplagan. — Tolfte tusendet.

Pris 1 Kr.

Prässuttalanden om “Prärielif“:

“Sigge Strömbergs sannsagor och lögnhistorier höra till det slags nöjesläsning, som man verkligen slukar med förtjusning.“

Salaposten.

“En viss ledig slyngelaktighet öfver det hela roar.“

Dagens Nyheter.

“Man blir gärna glad åt “Prärielif“.

Ystadsbladet Aurora.

“Vi för vår del sätta “sannsagorna“ främst, men lögnhistorierna äro roliga de med.“

Västgöta-Korrespondenten.

VILDHJÄRNOR

Amerikahistorier.

Andra upplagan. — Tionde tusendet.

Pris 1 Kr.

Prässuttalanden om “Vildhjärnor“:

“Särskildt dialogen är sprudlande kry.“

N. D. A.

“Kryddad med en humor, som är ytterst sällsynt här i landet.“

Salaposten.

“Boken är något bland de roligaste man öfverhufvud kan få fatt på“.

Ny Tid.

“Vildhjärnor är en bland de roligaste böcker, som på sista tiden förekommit i bokmarknaden.“

Sk. Aftonbl.

Den ljusa skalpen

Nya präriehistorier

AF
SIGGE STRÖMBERG.

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
GÖTEBORG 1911

Pappersleverantör:
GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA.

GÖTEBORG 1911.
LANDERS BOKTRYCKERI A.-B.

DEN LJUSA SKALPEN

I.

Där »Vattnens fader» upptager det sparsamma flödet från Minnehaha — Det skrattande vattnet — sväfvade Dacotas lätta rökar öfver trädtopparna. Långt upp till Minnetonkas fiskrika sjöar sträckte sig deras skogar, som vimlade af allt slags vildt, i Mississippi simmade blanka laxar och feta kattfiskar och åt söder och väster rullade den vida prärien, där tallösa buffelhjordar betade, i väntan på, att den röde mannen af dem skulle utkräfva sin skatt.

Den stam af det stora Dacotafolket, som härskade öfver denna härliga näjd, hade till höfding den unge Blå Molnet, son till Stora Björnen, som efter en lång och ärofull lefnad trampats till döds under en buffelhjords fötter och gått till sina fäder på Den Store Andens rika jaktmarker.

Blå Molnet var en värdig son af sin fader, tapper krigare och väldig jägare, men han var dock en underlig man. Hans håg var icke som de andras. Ofta kunde han sitta nere i dalen vid Minnehaha och lyssna till hur den tunna vattenslöjan med en klang som ett sorglöst löje föll mot stenarna nedanför, eller stå på höjden nere vid floden och betrakta hur aftonens röda färger spelade öfver det blanka vattnet, som i en vid båge drog mellan kullarne mot prärien i söder.

Mycket undrade stammens män och kvinnor öfver hvar hans tankar voro i dessa timmar. Men ingen förstod. När någon af de förnämligare krigarne djärfdes fråga honom log han endast, men gaf aldrig något svar. Men ingen, icke ens den gamle medicinmannen, tänkte något ondt om honom därför, ty han var mild mot stammen och grym i striden så som hans fäder varit, och han ägde därför sina stamfränders hjärtan.

Men en stor sorg och oro gjorde han dem dock. Allt sedan hans tjugonde år hade stammens äldste önskat, att han skulle taga en squaw till sig, som kunde bo i hans wigwam och utföra det arbete, som icke fick fläcka en krigares händer. Men den unge höfdingen önskade det icke så. För stammens kvinnor hade han inga blickar, han älskade endast jakten och kriget, och sina mustanger, de snabba »stora hundarna», som gladde hans hjärta.

När så tjugutre somrar rullat fram sedan den dag då han först såg ljuset, beslöto de gamle att taga saken i egna händer, och de utsågo en hustru åt honom. Det var en kvinna af ädel börd som vann deras val, Snabba Hinden, flickan med ögon som eld och hår som präriens svartblå midnatt.

I det stora rådet kungjorde de gamle sedan sitt val, och ett gillande mummel gick genom församlingen, ty alla funno det godt, men höfdingens haka sjönk mot bröstet och han tänkte länge. När ansiktet åter lyftes var hans leende ljust och han böjde jakande sitt hufvud, gillande det val de gamle och vise gjort för honom.

Och när han sedan såg kvinnan vaknade mannen inom honom och han hungrade efter hennes skönhet och tog henne till sig och gjorde henne till sin squaw. Men till floden gick han aldrig mer.

Snabba Hinden bodde i Blå Molnets wigwam och gjorde hans arbete, och han gladdes åt hennes skönhet och hennes kärlek, åt den kopparröda, mjuka huden och de heta ögonen. Hans anseende inom stammen steg allt högre, ty nu var han sannerligen en man och en krigare, och hans ätt skulle lefva länge.

Så gick hösten, och snart svepte vintern sin hvita klädnad öfver Dacotas land, krigarna jagade sällan, utan hvilade i sysslolöshet kring eldarna i sina hyddor, och Minnehahas silfverlöje hördes icke mer, dess pärlande pizzicato hade förstummats af fjättrande is. Dacotas rökar blefvo tätare ty kölden var hård, och Dacotas krigare längtade efter våren.

I långa månader väntade de, tills Den Store Anden till sist förbarmade sig öfver dem, och åter lät sin sol så värme öfver landet. Då vaknade de röde männen ur sin vinterdvala, och fejade sina vapen, och när de första blommorna stucko upp sina hufvuden, gräfde de tomahawken ur jorden och redo, målade i gälla färger, mot söder för att finna en fiende. Blå Molnet var deras höfding, och hans rika fjäderprydnad vajade stolt när den vilda mustangen åter bar honom ut mot ära och segrar.

I många dagar redo krigarna söder ut öfver präriens vågor. Väl sågo de många hjortar, och äfven i fjärran betande bufflar, men de krigsmålade männen sökte ej nu sådant byte. De önskade skalper att hänga i sina gördlar och att pryda sina hyddor med. Men ingen fiende syntes, ty få voro de, som vågade beträda Dacotas land.

En dag, medan krigarna rastade och deras mustanger fredligt betade på kullarnas sluttningar, kom en spejare galopperande in till lägret. Han själf var trött och hans häst hvit af lödder, ty han hade ridit långt, men han hade goda nyheter att förtälja. En half dagsresa längre åt söder hade han sett hvita män. Hvita män med hvita vagnar, som sakta färdades fram öfver prärien. Han hade smugit sig nära och sett, att männen voro ganska få, och att de hade sina kvinnor med, men männen voro alla stora och starka och alla hade ljust hår samt buro långa bössor.

Då gladdes de röde männen, och de höllo rådslag och beslöto att anfalla blekansiktena. Sedan stego de till häst och redo mot söder, men dessförinnan ordnade de sina skalplockar, ty ingen visste hvem Manito ville kalla till sig.

Mot aftonen varskodde spejarne, att de hvite männen voro i sikte, och krigarna smögo sig försiktigt framåt efter att hafva lämnat sina hästar i en dalsänka. Gräset hade ännu icke hunnit långt, men var dock tillräckligt för att kunna dölja de röde männens hufvuden, när de från ett säkert afstånd bespejade blekansiktena.

Det var nu ganska sent på dagen, och solen gjorde sig redo att snart sjunka under horisonten, där aftonrodnaden flöt som ett eldhaf, kastande dallrande violetta flammor upp mot zenith.

Blekansiktena redde sig för natten. Under många rop och piskrapp åt de tröga oxarna, sammankördes de höga, hvita vagnarna i en vid cirkel, i hvars midt en stor lägereld tändes. Hvad i öfrigt försiggick inom denna vagnborg, kunde de röde krigarne icke se, men hvad de däremot sågo, var, att två af de storväxta blekansiktena, med sina långa bössor under armen gingo vakt utanför vagnarna.

Så sjönk solen lik ett glödande klot bortom präriens rand, och västerns korta skymning tog vid med sitt dårande färgspel. Natten svepte fram öfver jorden och de hvite männens lägereld brann allt lägre.

Då höllo de röde krigarna rådslag, och Blå Molnet talade till sina tappre.

Medan jorden sof, sade han, borde den röde mannen angripa sina fiender, ty då voro deras skalper lättare att vinna. Då sofvo blekansiktena tungt som björnen om vintern. Men först skulle, längre fram på natten, en af spejarne smyga sig fram för att pröfva vakternas vaksamhet. Och alla krigarna grymtade sitt bifall. Sedan rullade de in sig i sina filtar och sofvo några timmar, men deras sömn var lätt som vildkattens.

Men när stjärnorna stodo som klarast voro de åter vakna, och följde med blicken Hale Ålen, tills han försvann i mörkret på sin väg bort för att pröfva de hvita vakterna. Snabbt och ljudlöst som en skugga smög han bort i mörkret och de hvita vakterna gingo lugna rundt vagnborgen eller värmde händerna vid den lilla eld, som de tändt upp åt sig där utanför.

Vid sidan af denna eld sågo de röde männen något, som de förut ej märkt. Det var en hund. Hur stor och af hvad utseende kunde de icke se, men deras skarpa ögon kunde dock urskilja djurets konturer.

Plötsligt lyfte hunden sitt hufvud och vädrade. De hvite männen gåfvo akt därpå och grepo sina bössor, och rödskinnen anade att Hale Ålen var i fara. Hunden steg upp och vädrade ånyo, raggen reste sig i dess nacke, och med ett kort, ursinnigt skall rusade den ut i mörkret.

En af de hvite männen ryckte en brand ur elden, svängde den öfver sitt hufvud så att lågorna slogo fullt ut, och kastade den i en båge åt samma håll som hunden sprang.

Ett ögonblick syntes i dess sken Hale Ålen, som rest sig upp på ena handen och med knifven i den andra var beredd att möta hundens angrepp. En enda flyende sekund syntes han, men det var nog. Den andre hvite mannen hade sin bössa lyftad, och i samma ögonblick som branden fräsande föll ned i gräset blixtrade hans skott. Och hundens ursinniga skall blandades med Hale Ålens dödsskri.

Krigarna gnisslade med tänderna i fruktlös vrede, men ingen af dem åstadkom minsta ljud. I deras hjärtan glödde hatet och hämnden, men de insågo, att det icke nu var rätta stunden att angripa.

Inom vagnborgen var nämligen nu allt i rörelse, torrt gräs kastades på elden, så att dess flammor stego allt högre, och de hvite männen med sina långa bössor i beredskap, spejade mellan vagnarna ut i mörkret. De voro nu alla beredda, och ett anfall skulle kosta allt för många tappra krigares lif, kanske sluta med seger för de långa bössorna.

Blå Molnet låg därför stilla i gräset borta på höjden och såg med hatfulla ögon mot de hvita vagnarna. Hade icke denna hund funnits, så hade hans krigare varit öfver blekansiktena oväntadt som präriens hagelbyar i sommarhettan, och deras skalper skulle snart ha hängt vid de tappres gördlar. Men lika godt. Innan Den Store Andens öga ännu en gång blickade ned på Dacotas land, skulle Hale Ålen vara hämnad, och Dacotas skulle åter kunna i lugn draga tillbaka till sina hyddor och jakten kring Minnetonka, medförande skalper och byte, ja kanske äfven fångar att binda vid pålarna och glädjas åt vid fästen i byn.

Medan timmarna alltmera skredo framåt lugnades de hvita männen i vagnborgen. Väl gick ingen till hvila i vagnarna, men de sutto hukade kring elden, som de åter läto brinna lägre. De båda vakterna gingo icke mera utanför af fruktan för smygande röda mäns knifvar, men mellan vagnarna spejade många ögon.

Blå Molnets krigare hade smugit tillbaka till sina hästar endast lämnande spejarna kvar, att vakta de hvites läger. Snart syntes dagens första strimma i öster, mörkret lättade sakta, och en blek grådager svepte nejden. Då beslöt den unge höfdingen att gå till anfall, ty nu visste han, att de hvite skulle tro all fara öfverstånden.

Försiktigt redo krigarna framåt, följande sänkorna mellan präriens vågor, och deras mustangers näsborrar voro ombundna, så att icke lukten af de hvite männens hästar, som af vinden fördes till dem, skulle komma djuren att gnägga.

Med stor försiktighet förde Blå Molnet sina män öfver den ljusnande prärien, tills det icke längre var möjligt att utan upptäckt rida vidare. Då inkallades äfven spejarna, och när alla de tappre samlats, lyfte den unge höfdingen sina vapen högt öfver sitt hufvud.

Detta var anfallstecknet. Dacotas hälar trycktes in i de vilda hästarnas sidor, och frustande rusade djuren framåt. Så höjde Blå Molnet åter sina vapen öfver hufvudet, och Dacotas’ gälla stridsrop rullade ut ur hundra strupar.

Som en stormil föllo de vildt framsprängande ryttarna öfver emigranternas läger. Väl hunno de hvita männen upp, men innan första skottet brann från deras långa bössor, voro de röde endast ett par hundra alnar från vagnborgen.

Men då möttes de af en vägg af eld, och de dödsbringande kulorna sände många krigare till Manito. Åter talade de hvita männens bössor, och åter föllo många af Dacotas tappre, men intet kunde hejda de öfrigas vilda anlopp.

Ännu en salfva hunno de hvite sända in i den krigsmålade hopen, men nu voro äfven krigarna nästan framme vid vagnborgen, och gingo med ännu ett blodkylande stridsrop till anfall mot denna.

Trots öfvermakten värjde de hvite männen sig med förtviflans tapperhet. De resliga, ljusa jättarna grepo sina bössor vid piporna, och mången indiansk skalle krossades vid försöken att äntra öfver och mellan vagnarna. Men hvinande pilar och mordiska tomahawks gjorde också sitt arbete, och det vardt snart nog tydligt att den hvita karavanen var dömd till undergång.

Blå Molnet kämpade främst bland sina tappre och gjorde gång på gång försök att tränga in i vagnborgen, men hvarje gång kastades han blödande tillbaka. Många af hans bästa kämpar hade stupat och när ett kolfslag träffade hans vänstra skuldra och slog honom till marken, upptändes han af vrede.

Med ett genomträngande skri kastade han sig kattvigt upp på en af vagnarnas tak, hans tomahawk hven genom luften och dess klinga bräckte pannbenet på den närmaste hvite, några af hans krigare följde honom, och utstötande stammens stridsrop, kastade de sig ned inom de hvites vagnborg.

Väl sjöngo bössorna dödssång för några af dem och bösskolfvarnas slag krossade andras hufvuden som äggskal, men nya ersatte ständigt de fallna. På alla håll klättrade rödskinn öfver vagnarna eller hoppade mellan dem, och nu var ingen där för att hindra dem. Striden hade blifvit ett slaktande. Tomahawkerna blixtrade och föllo, skalperknifvarna blänkte, indianernas vilda skrän och de sårades jämmerrop steg som en djäfvulsk kör mot himmelen.

Blå Molnet släckte sin blodtörst, nya skalper hängde vid hans gördel, och hans tomahawk dröp af blod. De hvite hade dukat under, alla voro dödade, alla, alla, män, kvinnor och barn, och Dacotas stam hade rönt stor ära. Väl hade de hvite försvarat sig som män och många af hans tappre hade stupat, men för dem, som fallit i striden, skulle fester hållas och stammens kvinnor skulle klaga högt till deras ära.

Krigarna undersökte nu vagnarna för att taga, hvad för dem kunde vara af värde, och de funno där filtar, bössor och yxor. Men där funnos också många af de redskap med hvilka blekansiktena gräfde i jorden, och som de röde krigarna föraktade, och de försmådde att taga dem.

Men från de krigare, som undersökte den största vagnen, kom ett högt rop, och höfdingen skyndade dit. Längst inne under tältet låg en hvit kvinna, som det tycktes, död. Men från hennes hufvud flöt ett svall af lockar, ringlande ned öfver den hvita halsen och glänsande som flytande guld.

Den unge höfdingen böjde sig ned, och han såg att hon andades, den hvita strupen höjdes och sänktes nästan omärkligt. Hon var icke död, endast medvetslös. Det kom en glimt af lystnad i hans ögon när han såg det rika hårets bucklor och hans högra hand sökte skalperknifven. Präktigare skalp skulle ingen i Dacotas land äga, den var värdig att pryda en höfdings hydda.

Men när vänstra handen grep efter lockarna, ringlade sig en af dessa som en orm kring hans ena kopparröda finger. Med ett förskräckt rop ryckte han handen tillbaka och skalperknifven föll från hans hand, fastnande mellan vagnsgolfvets plankor.

Samtidigt öppnade den hvita flickan ögonen och mötte Blå Molnets blick. Den unge höfdingen stod stilla. Aldrig förr hade han sett sådana ögon. De voro blå som präriens vårhimmel och mystiskt djupa som Minnetonkas mörka vatten.

Ett andedrag möttes deras blickar, så kom verkligheten åter till henne, hennes ögon vidgades af fasa, och med ett skri sjönk hon åter in i medvetslöshetens barmhärtiga famn.

Men i Blå Molnets inre vaknade en känsla, en vekhet icke värdig en krigare af Dacotas stam, sådan som fordom tog honom under sommarens röda kvällar. I hans öron ljödo Minnehahas glittrande löje och han mindes de blå dagrarna öfver »Vattnens faders» blanka yta.

Och han svepte sin röda filt om den hvita flickan, lyfte henne upp på sin mustang och red, följd af sina segerdruckna tappre, mot norr, mot sin stams hyddor.

II

Under ekarna vid Minnehaha gingo de röda männen, mätta af blod och fester. I dagar hade kvinnorna klagat, och rika skänker af vapen hade de dödade krigarna fått med till de sälla jaktmarkerna, så att de som tappre män och store jägare kunde draga därin.

I Blå Molnets hydda bodde den Snabba Hinden icke mer. Den hvita flickan, Solhåret, hade tagit hennes plats, ty hon gladde höfdingens hjärta. Dock var hon alltid sorgsen, och ingen hade sett ett leende på hennes läppar, men väl spår af tårar på hennes kinder. Och i hennes ögon, milda som hjortens, glänste ofta hatet till när blicken riktades på den unge höfdingen. Och Snabba Hinden såg och gladdes, ty hon hatade denna hvita kvinna som tagit hennes plats, men än mera hatade hon höfdingen som förskjutit henne, som dock var den skönaste af stammens kvinnor.

När hon till höfdingen sade, att den hvita bruden hatade honom, visade han kallt bort henne eller slog henne med käppar, och hennes hat växte sig allt större. Men den hvita flickan var rädd, och vågade af fruktan för sitt lif ej visa honom sitt hat, utan mottog hans smekningar, och han trodde att hon älskade honom, fastän sorgen plågade henne. Och för att ej göra henne ytterligare sorg prydde han ej längre sin hydda och sin gördel med de hvite männens torkade skalper.

På andra sidan Mississippi, strax ofvan det stora fallet bodde en hvit man. Han var en modig man, känd för sin säkra bössa och sin kännedom om helande örter, och han var Dacotas vän. Han hade fällor i floden och å prärien och jagade ostraffadt å Dacotas land ty han helade ofta deras sår och skadade ingen af dem.

Till honom gick Snabba Hinden, ty hon visste att hans kula träffade sitt mål, och hon ville väcka hans vrede mot Blå Molnet för att få sin hämnd utkräfd.

Den hvite jägarens panna mörknade när han hörde berättelsen om de många skalper af hvita män som krigarna medfört från sitt krigståg, och när hon berättade om den hvita flickan, mörknade han ännu mer. Dock litade han icke på henne, ty han förstod väl, att hon icke kommit till honom för den hvita flickans skull utan för sin egen.

Han förstod hennes mening att väcka hans vrede mot höfdingen så att han skulle döda denne. Då skulle stammens hämnd drabba ej blott honom, utan också den hvita flickan, som var af samma blod, och dunkelt skönjde han, att äfven detta ingick i Snabba Hindens syften. Icke så att förstå, som om hon skulle önska hans död, men hon offrade honom gärna om hon därigenom kunde nå kvinnan.

Han lät dock icke henne ana hvad han tänkte, utan sade henne afsked med stor hjärtlighet och lofvade att inom kort besöka lägret. Och hon fäste sina blickar på honom och log, och då han log mot henne tillbaka gick hon nöjd hem, ty hon var skön och trodde att han nu skulle göra allt hon bad honom.

Många dagar dröjde det icke förrän den hvite jägaren besökte Dacotas läger, och han blef mycket väl mottagen af de krigare, som icke voro borta på jakt. Gärna berättade de för honom om sin strid med de hvite männen, och med stolthet visade de för honom de många skalper de tagit, och den hvite jägaren kände vreden stiga inom sig, ty ehuru de röde männen voro hans vänner voro de hvite dock hans bröder, och blod kommer alltid att förblifva tjockare än vatten. Han lät dock intet synas af de tankar han hyste.

Äfven höfdingens hvita brud såg han, och såg hennes ögons tysta bön om hjälp, och hans vrede blef till hat, ty den hvita bruden var ung och skön, och äfven jägaren var ung. När han kom åter till sin hydda var hans sinne oroligt, och dag och natt voro hans tankar hos höfdingens hvita brud. Hennes stora, bedjande ögon hade brännt sig fast i hans själ, och han såg dem alltid framför sig.

Så blef det, att hans steg allt mindre sällan leddes bort till hyddorna vid Minnehaha, och ofta följde han Dacotas på jakten. Då brände ofta bössan i hans hand, när Blå Molnets fjäderprydnad vajade mellan stammarna framför honom, men han tänkte då på, att höfdingen trodde honom vara sin vän, och han sköt därför icke ehuru han ofta kunnat det.

Men den hvita flickans bedjande blick förföljde honom.

Snabba Hinden väntade på sin hämnd, och när den icke kom smög hon åter till den hvite jägarens hydda. Hon trodde att hon tjusade honom med sin skönhet och bad honom, att han skulle döda höfdingen, som förskjutit henne. Hon skulle sedan göra honom till höfding öfver Dacotas, hvars vän han var, och hon skulle bo i hans wigwam.

Men den hvite jägaren log, ty han tänkte endast på flickan med de bedjande ögonen, och bad Snabba Hinden vända åter till sin stam. Och Snabba Hinden gick, men från denna stund hatade hon äfven honom.

Hon lät honom dock ingenting veta om sitt hat, utan bidade sin tid, ty han kom fortfarande ofta till stammens läger, och hon visste, att han icke väl kunde undgå att önska hjälpa den hvita flickan.

Det hände stundom, att den hvite jägaren talade med höfdingens brud, och hon anropade honom då om hjälp och befrielse ur sin fångenskap, berättade hur hon sett sina närmaste dödas, hur hon, afsvimmad i vagnen, vaknat till sans på höfdingens häst. Hur höfdingen påtvingat henne sin ömhet, som hon icke vågat tillbakavisa, och hur hon hatade sin röde make öfver allt annat.

Då värmdes jägarens hjärta, och han svor att rädda henne, om det så skulle kosta hans eget lif, och han bad henne hålla sig redo till nästa fullmåne.

Allt oftare besökte han nu lägret, jagade och bytte till sig många skinn, hvilka han med en pålitlig indian sände österut till bytesstationen vid fort Quincy, hvarifrån han i utbyte fick mjöl, krut, eldvatten och äfven guldmynt, hvars värde de röde männen ej förstodo, men som jägaren behöfde för sin flykt. Men när han af stammens krigare bytte till sig två snabba mustanger, jublade Snabba Hinden, ty hon förstod hans afsikt.

När fullmånens tid kom, foro de flesta af stammens krigare ut på jaktstigen, ty det var då godt att jaga om natten, men den hvite jägaren red icke med dem. Han dröjde i skogen vid Minnehaha, och hans vän Blå Molnet var med honom.

Den hvite jägaren hade önskat att äfven Blå Molnet skulle följa sina krigare på jakten, men höfdingen lämnade numera ej gärna trakten kring lägret, och fann sig väl i sin hvite väns sällskap. Snabba Hindens ögon voro alltid öppna under denna tid, och sällan lämnade hon den hvita flickan utom synhåll.

Så hörde hon också hur en natt ugglan tre gånger tjöt utanför lägret, och hon smög, tyst som en skugga, ut ur sin faders hydda bort mot höfdingens. Dold bakom träden såg hon där, hur den hvita flickan smög ut ur höfdingens wigwam, och möttes af den hvite jägaren, hon såg dem smyga bort mellan stammarna, tyst och spårlöst som nattens vind, och hörde sedan, med örat mot marken, mustangernas galopp bortdö i öster.

Länge låg hon så lyssnande, långt sedan ljudet försvunnit, och hennes själ var fylld af en omätlig glädje.

Först när så lång tid förflutit, att de flyende borde ha hunnit passera floden och vara ett godt stycke väg på andra sidan, reste hon sig från marken och gick fram till höfdingens wigwam. Med ett enda ryck slet hon undan hjortskinnet, som stängde öppningen, och ropade högt hans namn.

Men ingen rörde sig. Då gick Snabba Hinden in i hyddan för att se hvad som händt, ty hon visste, att höfdingen hvilade där.

Blå Molnet låg på en hög af skinn och en hjorthud var vårdslöst kastad öfver honom. Hans bröst häfdes af tunga andetag och öfver hans näsa och mun var bunden en duk, som luktade starkt af en tung, bedöfvande doft. Den örtakunnige hvite jägaren hade gjort sin sak väl.

Snabba Hinden löste hastigt knutarna, kastade duken i ett hörn af hyddan och började häftigt skaka höfdingen för att få honom vaken. Men utan resultat. Då sprang hon snabbt ned till strömmen, till Minnehaha, och doppade ett kläde i det kalla vattnet. Äfven medtog hon något vatten i ett kärl.

Det kalla klädet kring pannan och ett par klunkar friskt vatten nedför strupen återgaf höfdingen snart medvetandet och han började förstå hvar han var, fastän hans hufvud ännu var tungt och hans pulsar bultade. Han förde sin hand till pannan, ty han var ännu trött, och frågade efter den hvita flickan.

Men Snabba Hinden log ett bittert löje och lät honom veta, att den hvita brud, han skattade så högt, flytt tillbaka till sitt eget folk, flytt med den hvite jägaren, som han kallade sin vän och sin broder.

Då afskakade höfdingen sin dvala, och sprang upp. Med ögon, som gnistrade af vrede befallde han Snabba Hinden att säga sanningen, och hon sade honom hvad hon först sagt, visade honom duken, som genomdränkts af det söfvande giftet, och spåren efter de flyendes moccasiner i den mjuka marken.

Då sammansnördes höfdingens hjärta af stor vrede och sorg, ty han hade trott, att den hvite jägaren var hans vän och icke hade en dubbel tunga. I inhägnaden uppsökte han sin mustang, kastade den röda filten öfver dess rygg, och red i galopp bort mot öster.

Strax nedom det stora fallet — som nu kallas St. Anthony — sam hans häst öfver Mississippi, och i samma vilda galopp red han till den hvite jägarens hus.

Där var allt tomt, alla vapen och andra ting af något värde voro borta, och askan på spiselstenarna kall. På många timmar hade ingen eld brunnit där, och Blå Molnet förstod, att flyktingarna icke besökt stället. Då lät han sin häst sakta följa flodstranden, tills hans öga, ett stycke nedom fallet, upptäckte spåren af deras hästar. Spåren gingo åt öster, och han följde dem ridande i galopp.

Så följde Blå Molnet de flyende i många timmar, ibland afstigande för att noga undersöka märkena efter deras hästars hofvar, dessemellan ridande så fort den uttröttade mustangen orkade springa. Hela den långa natten rullade förbi. Solen höjde sig rakt framför honom, steg allt högre, och stod slutligen vid middagshöjd, när han ändtligen upptäckte en smal rökstrimma som stod lodrätt upp i den stilla luften.

Då hoppade Blå Molnet af hästen, och smög försiktigt framåt, medan mustangen följde på afstånd, gående framåt eller stannande på sin herres vink.

Snart nog var han tillräckligt nära flyktingarnas läger för att kunna se hvad som där försiggick. Vid sidan af en liten eld låg den hvita flickan och sof med en bredskyggig hatt öfver ansiktet, för att skydda det mot de brännande solstrålarna. Ett stycke från henne satt jägaren på huk med bössan öfver knäna, men äfven för honom hade middagshettan blifvit för stark, och han sof med hufvudet nedsjunket mot bröstet, som om Dacotas höfding och stam varit minst tusen mil därifrån.

Ljudlöst smög Blå Molnet framåt. Som en orm gled han genom det höga gräset och hans svarta pärlögon voro riktade mot den hvite jägarens hufvud.

Snart var han nära nog. Han reste sig upprätt och drog tomahawken ur gördeln. En sekund måttade han, så hven vapnet genom luften och den tunna klingan bet djupt i jägarens hjässa.

Det gick en darrning genom mannens kropp, han gjorde ett svagt försök att lyfta hufvudet, sjönk sedan åter tillsamman och gled sakta omkull på gräset.

Den unge höfdingen böjde sig, och hans blick veknade när han lade handen på den hvita flickans axel. Hon rörde sig i sömnen, vaknade, lyfte hatten från ansiktet och slog upp ögonen. Men när hennes blick mötte höfdingens, ropade hon till af förskräckelse och sprang upp.

Blå Molnet böjde sig framför henne, och bjöd henne bestiga hans häst, som nu kommit fram till sin herres sida, men hon rörde sig icke, och hennes blick irrade vildt sökande omkring, tills hon fick se jägarens döda kropp. Då gaf hon till ett skarpt skri och sprang bort till honom, kastade sig högt gråtande på marken och betäckte hans kallnande ansikte med kyssar.

När höfdingen såg detta mörknade han, ty han höll henne mycket kär. Han ryckte sin knif ur gördeln, kastade sig öfver henne och tryckte knifven till skaftet i hennes rygg. Och när han gjort detta, föll det som en dimma öfver hans själ och han dansade en krigsdans kring den slocknande elden. Sedan ryckte han knifven ur flickans rygg, lät den göra en skåra rundt hennes hufvudsvål och fäste så den ljusa skalpen med de långa, solglittrande lockarna vid sin gördel.

Därefter besteg han åter sin mustang och fortsatte ridten österut.

III.

På fort Quincys jordvall gick en soldat på vakt. Det var afton och fortets portar hade nyss stängts för natten.

Oroliga rykten hade på senare tid trängt fram till fortet, rykten om, att flera af nordvästerns stammar åter tröttnat på freden och gräft tomahawken ur jorden. Därför hade fortets portar förstärkts, palissadernas spetsade pålar undersökts och förnyats och posterna fått sig ålagd den strängaste vaksamhet.

Posten gick sin enformiga gång fram och åter på jordvallen med bössan hängande öfver axeln, då och då stannande för att uppmärksamt granska horisonten eller växla ett par skämtsamma ord med någon kamrat där innanför.

Rakt i väster, där den nedgående solen hängde, uppdök plötsligt en ryttare, som med sakta fart red fram mot fortet. Allt mer närmade han sig, och fastän aftonglöden smärtade soldatens ögon, var det honom snart tydligt, att den ankommande satt stelt och ovant i sadeln.

Allt närmare kom ryttaren, försvann bakom en kulle, men när han åter blef synlig stod silhuetten af en indian i en höfdings fjäderprydnad skarp mot den röda himmeln.

Soldatens hand sökte geväret och han ansträngde sina ögon för att upptäcka, hvilken stams målning den röde höfdingen bar. Men han var ännu allt för aflägsen. Allt soldaten såg, var en ljus fläck vid höfdingens ena sida, en fläck som glänste till, när indianen vände den sidan mot ljuset, och soldaten undrade mycket hvad detta kunde vara.

Den trötta mustangen bar sakta sin ryttare framåt, och soldatens blick lämnade icke den ljusa fläcken. Allt närmare kom ryttaren, redan syntes Dacotas bjärta målning och pannbandets röda färg. Men soldatens blick var riktad mot den ljusa fläcken, ty nu såg han hvad det var.

Det var en skalp, med långa, vajande ljusa lockar, som var fäst vid höfdingens gördel och räckte långt nedåt hästens sida. Skalpen af en hvit kvinna. En skalp, som berättade sin egen saga.

Då kom det en röd slöja framför soldatens blick, hans tänder pressades hårdt tillsammans och han höjde sin bössa, tog noga sikte på indianens bröst och tryckte af.

En vettskrämd mustang utan ryttare galopperade vildt bort öfver slätten, och i gräset, med sitt lifs blod sipprande ut i präriens gröna matta, låg Blå Molnet, Dacotas unge höfding.

SKÖNE JIMS OMVÄNDELSE

Isin barndom var Jim Ferris, — ende son till Pete Ferris, mera känd under namnet Falskspelar-Pete — icke den renligaste unge man som staden Harristown kunde uppvisa. Snarare företedde hans anletsdrag, äfven för en flyktig betraktare, en icke obetydligt mörkare yta än de öfriga ungdomarnas, och det vill inte säga så litet. När man därtill lägger att unge Jacks hår var af en intensiv rödaktig färgton och hans ögon voro så små, att det fordrades en viss vana för att kunna upptäcka den gröna färgen, så kan man förstå att hans utseende inte var allt för uppseendeväckande dekorativt. Han kallades också Sköne Jim, och artade sig till att bli en utmärkt präriegosse, om boskapen blott kunnat tåla hans utseende. Men det har ofta blifvit stampede för mindre anledning än så.

Men när den älsklige pilten vuxit så pass stor, att han började kunna tugga tobak och svära själf, flög högfärden i kroppen på Falkspelare-Pete, och han beslöt att ge pojken uppfostran. Sagdt och gjordt. Han engagerade ett par negrer att tvätta Jim, gaf honom ett par kostymer, stoppade en check i hans ficka och skickade i väg honom till Minneapolis, Minn.

Åren gingo och unga Jim blef kvar i Minneapolis, tillväxte i visdom och ålder, fastän knappast i nåd, samt kom från skolan in på Minnesota University.

Men då hände det, att gamle Falskspelar-Pete sköt skarpt på sin bäste vän, men sköt bom, och som Pete var ganska tät, blef det en rätt vacker summa som Jimmy fick i arf.

Det var en sensommarafton, när västgående expressen ett flyende ögonblick stoppade i Harristown för att aflämna en passagerare och litet bagage. Att expressen stannade där hörde inte till de mest hvardagliga händelserna, och en mängd stadsbor flockades därför vid stationen för att åse händelsen och fälla sitt omdöme om passageraren.

Han väckte ett visst uppseende. En kostym af grått rutigt tyg slängde kring den gängliga kroppen, på det röda håret satt en elegant fasonerad panama, och på fötterna blänkte ett par brednosiga pråmar af blankskinn. Och så kragen! Tänk bara, löskrage i Harristown! Och till på köpet midt på blanka hvardagen och af en sådan höjd att den skar sin bärare under öronsnibbarne!

Vid stationshusets ena hörn stodo en del ynglingar tillhörande stadens societet. Renhåriga samt lindrigt berusade unga män med enkla seder och gula björnskinnschapparejos, för att nu inte nämna det otvungna sätt hvarpå de handskades med ord och skjutvapen.

När dessa fingo se främlingen, blefvo de genast intresserade. De hade aldrig förr varit i tillfälle att iakttaga något fullt så praktfullt, och när han passerade dem kunde inte Alligator-Bob underlåta att framställa den enkla frågan:

— Kommer rästen af menageriet efter?

Främlingen stannade, spände ögonen i Bob och frågade med en röst, som skalf af vrede och själfuppskattning:

— Var det mig ni talade till?

Men Bob hörde inte. Han var alldeles för strängt upptagen med att beundra löskragen.

— Ja, men erkänn att det är vackert! sade han till Canada-Joe, och Joe svarade med af djup rörelse darrande stämma:

— Himmelskt!

Men han menade nog blankskinnsskorna, som han nyss spottat en blaska på.

Då råkade Rägnbågen skåda in under panamahattens brätte och log genast ett igenkännande leende. Med ett ryck slet han hatten af främlingen, gjorde en gest åt hans ansikte, talade och sade:

— Boys! På detta ansikte, om man så får kalla det, kan ingen misstaga sig. Två sådana ha säkert inte gått ur mästarens fabrik. Företeelsen här är Sköne Jim, som rest ut för att bli lika bildad som han är missbildad. Vår barndoms lekkamrat har kommit hem!

Ett gladt, igenkännande sorl hälsade Jim efter dessa varmhjärtade ord och skaran var genast beredd att på Johnsons saloon eller något annat näringsställe fira den förlorade sonens återkomst. Men Sköne Jim Ferris blef arg, ryckte till sig sin hatt, bad präriepojkarne byta om klimat och gick direkt hem.

Ryktet om Sköne Jims hemkomst spred sig hastigt i staden, och hela Harristown var ett enda stort småleende vid tanken på löskragen. De flesta hade aldrig sett en sådan pjäs förut och den yngre manliga befolkningen afvaktade med intresse den stund då Jim skulle visa sig ute.

Men den yngre manliga befolkningen fick en svår knäck, ty när Jim, dagen efter sin ankomst, uppenbarade sig i en kostym af hvit bomullsflanell, möttes han af den yngre kvinnliga befolkningens lifliga sympati. Kvinnan är nu en gång sådan.

Allt hade dock gått väl, om inte Jim, inseende sina chanser, lagt beslag på Alligator-Bobs ordinarie flicka och promenerat med henne utom staden. Bob följde efter, arg som ett bi, och vid stranden af en liten pöl hann han sin barndomsvän och tillhöll honom i ett rikt blomsterspråk att skaffa sig en flicka själf och inte slå för andras.

— Skaffa mig en själf, svarade Jim lugnt. Det är just hvad jag håller på med, ser du väl.

Då gaf Alligator sin gamle vän en liten puff för magen, och Sköne Jim dolde skyndsamt sin elegans under pölens lugna yta. Han var emellertid snart uppe igen och gaf Alligator och hans flicka en storslagen inblick i engelska språkets rika möjligheter.

När Alligator och den trolösa gått, beslöt Jim att låta kläderna torka, innan han gick in i staden. Han vred därför af sig dem, spred ut dem på marken och lade sig bredvid för att tillbringa en halftimma medan de torkade, med att utfundera någon riktigt infernalisk hämd på Bob, och andra läskande tankar.

Men bomullsflanell krymper gärna när det blifvit vått, och när Jim åter skulle draga på sig kläderna, visade rocken en absolut obenägenhet att gå på, medan byxorna förvandlats till knäbyxor och inte ville låta sig knäppas, fastän Jim tilltalade dem på ett sätt, som röjde stor oratorisk begåfning.

Till slut fanns inte annat att göra, än att draga på sig kläderna så långt det gick och sedan i språngmarsch ge sig af hemåt. Men det går inte särdeles fort att springa i förkrympta byxor, och Harristowns befolkning hann därför, till sin stora och hörbara glädje, följa med. Den gjorde nämligen med största beredvillighet sällskap ända till Jims hem.

Fem minuter sedan befolkningen sett Jim försvinna inom sin dörr, kom han åter ut. Men han var nu, som hvarje annan människa, klädd i vidbrättad sombrero, högklackade stöflar, gula björnskinnschapparejos och sexskjutare.

Och med den senare i beredskap gick han ut för att tala ett par ord med sin barndomsvän Alligator-Bob.

FOR CONGRESS

Kampanjen för de stora novembervalen var i full gång i Harristown, politik var samtalsämnet för dagen, politiska motståndare idkade umgänge å bakgårdar och andra rymliga platser, och öfver staden låg en air af hemtrefnad och karbol. Som vanligt vid novembervalen hade läkare och apotekare säsong, och ej heller begrafningsentreprenören hade anledning att klaga öfver stagnation i affärerna, ty en del Harristownbor voro verkligen enfaldiga nog att inte gå ur vägen, när en blybit kom farande genom atmosfären.

Större delen af Harristowns befolkning var delad i två partier, republikanerna och demokraterna, men det fanns dock en jämförelsevis neutral sektion, och det var denna de andra arbetade på att fånga. Till den ändan hade republikanerna, hvilka arbetade på att återinsätta den gamle kongressmannen Smiles på sin plats, utlyst ett möte, där Smiles skulle visa hvad han dugde till, och de hade inbjudit den demokratiske kandidaten, öfverste Baylie, att slå Smiles på fingrarna, om han kunde.

Egentligen hade det varit meningen att anordna en boxningsmatch mellan de båda kandidaterna för att sedan ena sig om »the best man», men sedan Smiles fått veta, att Baylie vägde 20 kilo mera än han själf, fann han detta förfarande oparlamentariskt och förfäktade ifrigt den åsikten, att de båda kandidaterna skulle i hvar sitt tal framhålla sina resp. förtjänster.

Well! The Harristown Tribune, stadens största, mest spridda och enda tidning, slog på stora trumman och skröt öfver det kommande mötet på ett sätt, som väckte till och med de rätt tränade stadsbornas uppmärksamhet, och när mötet började, voro Harristowns valmän så godt som mangrant församlade.

Den för tillfället hyrda musikkåren spelade ett vackert, ehuru något oredigt musikstycke, hvilket af anföraren med stor energi förklarades vara »Home, sweet home», hvarefter den demokratiske kandidaten — som af artighet tillåtits att först yttra sig, för att Smiles sedan skulle få tillfälle att bevisa att allt han sagt var lögn — steg upp på tribunen, såg sig med värdighet omkring och sade:

— Fria, amerikanska medborgare! Det skulle roa mig att veta, hvarför vi ska sucka under republikanernas tunga ok! Vi behöfver’t inte, säger jag. Den som säger, att vi behöfver det, är välkommen ut på bakgårn om en kvart. — Kastar du det där ägget, Johnson, så skjuter jag tvärt. — — Länge nog ha vi haft Smiles, den idioten, i kongressen, det kan vara tid på att skicka dit en annan. Och ni ska skicka mig. Jag är en ärlig — Johnson, stå inte och måtta, jag råder dig det! — en ärlig demokrat, som inte stjäl och tar mutor som de andra fähundarna. — Vore du inte skyldig mig tjugu dollars, Johnson, så förbaska mig — — — Hva tror ni att Smiles har tjänt sina pengar på? Stulit ungboskap, svarar ni förstås, och det är tusan så rätt, men det är inte allt. Det är folkets pengar, medborgare — — —.

Plask!

Johnson siktade väl, och det ruttna ägget träffade precis mellan ögonen, insvepande Baylies anletsdrag i en doftande, gul slöja.

Valmännen jublade, och öfverstens språk var särdeles omväxlande, när han torkade äggulan ur ögonen och gaf sig i väg efter krögare Johnson, som erinrat sig, att han stämt möte med en person i andra ändan af staden och skyndsamt gifvit sig af dit.

Republikanen, Smiles, klef ögonblickligen upp på tribunen för att utnyttja motståndarens fall, men demokratiska föreningens ordförande steg genast fram, öfverlämnade en kålrot och en spegel, samt anmodade Smiles att jämföra och se, om han kunde skilja en kålrot från ett kålhufvud.

Valmännens glädje var uppriktig och äkta, och man kan icke påstå, att de sökte dölja den. Hvarje gång Smiles gjorde ett försök att säga något, steg jublet allt högre, och när han till slut fann det bäst att klifva ned från tribunen, lät det nästan som frälsningsarmén, och taket lyftes märkbart.

Då smålog öfverste Mills, redaktör för Harristown Tribune, och gaf ett tecken åt musiken, som genast åter stämde upp »Home, sweet home», ehuru nu på en annan melodi. Musiken hade ett lugnande inflytande, och när det blef tyst, steg Mills upp på tribunen, talade och sade:

— Harristownbor och verkliga gentlemän! Vi stå nu inför den något egendomliga situationen, att vi visserligen ha valmän, men ingen kandidat. Ty vi få väl anse, att herrar Baylie och Smiles frånträdt sina kandidaturer. Och detta är kanske mindre förlust, än man är böjd att tro, ty Baylie, fastän han i öfrigt inte har andra fel, än att han är litet opålitlig i kortspel och håller fördömdt usel whisky, har dock ett väl hetsigt temperament. Ett temperament, som knappast skulle passa i Hvita Husets gyllene salonger och Kapitoliets marmorsalar. Smiles däremot är, om man bortser från hans lilla böjelse att tillägna sig nästans lösegendom, en mycket hederlig och präktig karl. Men hans intelligens är icke stor. Hans hjärnsubstans skulle, om den placerades under en fingerborg, känna sig som en kackerlacka i en katedral. Och sådant duger heller inte.

För att nu icke samhället skall bli helt utan representant i kongressen, vill jag uppställa mig som den neutrala fraktionens kandidat, och hoppas jag, att herrar republikaner och demokrater förena sig med denna fraktion vid det kommande valet. I öfrigt har jag intet att tillägga, utom det att de af herrarna, som ämna rösta på mig, äro välkomna att taga ett glas med mig hos Johnsons snedt öfver gatan.

Bifallet kom alla västerns seismografer att registrera jordbäfning.

CHARLEYS STORA KUPP

Charley, operasångaren och ledamoten i det illustra lag, som om vintern brukade hålla till vid Chicago avenue, låg i gräset och rökte cigaretter.

Framför honom låg Lake Superiors väldiga vattenspegel lik en ofantlig sköld af blått stål, ofvanför hvälfde sig en kristallklar sommarhimmel och i träden öfver hans hufvud sprungo och snattrade ekorrarna.

Charley rökte cigaretter.

Hela denna härlighet, som naturen tycktes ha ställt till endast för att förljufva den tid han tänkte tillbringa i norra Michigan för att hämta krafter till de triumfer, hvilka hittills lömskt undanhållits honom, hade inte den ringaste inverkan på hans humör. Ty Charley var mörk i sin själ!

Orsaken var den vanliga!

När Charleys humör någon gång afvek från det normala tillståndet, kunde man nämligen med största trygghet framkasta den gamla frågan: »Ou est la femme?» Den var aldrig omotiverad.

»Kvinnan» var i detta fall miss Rose Leyton, dotter i rätt nedstigande led till järngrossören med samma efternamn i Chicago.

Denne ägde nämligen en villa vid den badort, där Charley slagit sig ned, och dottern, som såg bra ut, lyckades ganska snart uppväcka denne unge gentlemans lifliga intresse. Och det var ju inte så svårt.

För en man med Charleys erkända talang i dylika saker var det en ytterligt enkel sak att bli presenterad för flickan. De blefvo hastigt vänner, och inom en vecka var han hennes slaf.

Men — ty alltid skall det finnas ett »men» — lilla Rose hade äfven en annan slaf, mr Robert Scott, son till en läderhandlare i Chicago, som äfven ägde en villa vid badorten, och det var befintligheten af denne slaf nummer två, som gjorde Charley missnöjd.

Han ansåg sig nämligen ha goda skäl att befara, att denne unge man, på grund af närmare bekantskap och andra orsaker, stod i högre gunst hos Rose än Charley själf, och ett så abnormt sakförhållande var ju inte ämnadt att göra honom belåten med lifvet.

Dessutom var saken särdeles försvårad därigenom, att Charley denna gång beslutat att göra allvar af affären. Efter moget öfvervägande hade han till och med kommit till det resultatet, att han för Rosies skull vore villig att öfverge sin teaterbana, där lagrarna hittills växt så sparsamt, och — ja — att bli järnhandlare, om svärfadern in spe absolut önskade det.

Och så såg det ut som om denna storartade offervillighet icke alls skulle tagas i anspråk. Han hade ju länge märkt att Rose flirtade alldeles våldsamt med den idioten Scott, och när han därtill betänkte alla andra omständigheter, som stötte till, och som alla voro till den andres förmån — —.

Charley var inte glad! Charley rökte cigaretter!

— Charley!!

Ropet kom nedifrån stranden, och Charley satte sig genast upp, lifligt intresserad. Den rösten kände han endast allt för väl.

— Chaarleey!!!!

Ytterst på bryggan stod en hvitklädd flickfigur och vinkade åt honom med en röd parasoll. Hon hade tydligen sett honom ligga uppe i backen under ekarna och tyckt att det funnes lämpligare sysselsättningar för en ung man på en sådan härlig dag.

Som en blixt bar Charley i väg nedåt.

— Hallå, Rosie! — ropade han till hälsning, innan han kommit halfvägs och svängde vildt sin panama.

— Charley! Jag har tråkigt! — sade hon kokett, när han hunnit fram. — Du skall ta mig ut i motorbåten!

Charley bugade djupt.

— Med nöje! Är det något annat, som min härskarinna önskar, så öppna endast rosenläpparna!

— Att du inte är dum.

— Omöjligt! Medfödt! Men båten skall vara klar om ett ögonblick.

Några minuter senare gled Rosies pappas motorslup i en elegant sväng rundt brygghufvudet och stack af utefter kusten. Lake Superiors klara vatten kastades i pärlande kaskader upp framför bogen, och vågsvallet bröt den blanka ytan långt utåt sjön. Charley satt och såg på flickan, och ju mer han betraktade henne, desto mera kokade det inom honom. Hon var retande vacker när lockarna af luftdraget fladdrade kring ansiktet, glänsande som en gloria i solskenet, och de små groparna i kinderna lockade honom. Och ändå kanske aldrig —! Den fördömde slafven nummer två!

Aldrig! Det var ett ord som Charley icke tyckte om. Aldrig? Det vaknade en tanke inom honom, en djärf idé. Om han blott vågade —. Ett par sekunder tvekade han. Så ökade han slupens hastighet till den högsta möjliga, aderton knop, och lät ratten snurra.

Motorbåten lydde villigt roder, och med vattnet forsande framför stäfven rusade den rakt ut mot horisonten.

— Nu går det bra, Charley! — ropade Rosie förtjust, när båten ökade farten. — Så skall det gå.

— Ja, så skall det gå! — svarade Charley lugnt som en man, den där fattat sitt beslut, och som intet kan rubba.

Rosie hade förtjusande roligt och pratade i ett, medan båten rusade mot norr. Charley, som hastigt öfvervunnit det symptom af nervositet han i början känt, hjälpte efter bästa förmåga till med att hålla målron vid makt, och det hela artade sig till att blifva en mycket lyckad liten utfärd.

Plötsligt kom Rosie att kasta en blick mot kusten, som nu var långt aflägsen akteröfver.

— Nej, men Charley, så långt ut vi kommit!

Charley vände sig lugnt om och såg, och hans tänder slöto sig allt fastare tillsammans, ty nu visste han, att det afgörande ögonblick han länge väntat, ändtligen var inne.

— Ja, vi äro rätt långt ut, — bekräftade han.

— Vi måste vända nu.

— Måste? Inte måste man göra en sak, som man inte vill! Jag tycker att vi ha det trefligt här ute på vidden.

— Ja, det förstås. Men hvad tror du att pappa skulle säga, om han visste det här?

— Det vet jag ungefär. Men det blefve alldeles för långt att repetera. Det fordrades volymer.

Rose skrattade.

— Var säker på det, du! Vi få lof att hålla oss närmare kusten, jag vill inte försätta pappa i det där trefliga humöret. Vänd nu, Charley!

Charley tog fram en cigarr, snoppade den noggrannt, skar med yttersta omsorg af pappersbandet, såg på hur det försvann i kölvattnet och tände sedan cigarren.

Rose blef otålig.

— Nåå, Charley!

— Nåå, Rosie!

— Tänker du vända nu då, när du fått den oerhördt viktiga cigarrtändningen öfverstökad?

— Är du rädd att bli sjösjuk?

Rose blef ond på allvar.

— Inga dumheter nu, om jag får be! Förstår du inte, att det alls inte passar sig för oss två att fara ensamma så långt ut?

— Joo då! Det förstår jag visst det.

— Nå, hvarför vänder du inte då, människa?

Charley smålog, lugnt, kallt.

— Hvarför skall man nödvändigt vända? Det finns land på andra sidan sjön också.

— Skämta inte, Charley, utan vänd genast. Se själf! Snart se vi inte land längre.

Och verkligen. Båten hade gått med god fart. Rundt omkring låg horisonten i en cirkel, endast rakt akterut bruten af Michigankustens allt mer blånande band.

Charley såg beundrande rundt omkring sig och vände sig sedan till flickan:

— Det är storslaget, Rosie!

— Ja, det är det. Men vi få i alla fall vända tillbaka. Vänd nu!

— Nej! — kom det kort och bestämdt.

— Hvad menar du? — utropade Rose, hälft skrämd.

— Att jag helt enkelt inte tänker vända. Det finns land på andra sidan också.

— Canada!!

— Ja, Canada! Vi hinna dit i morgon.

Flickan hade sjunkit ned på däcket och stirrade rädd, förvånad, förvirrad, på Charley.

— Men — men det går ju inte för sig! Hvad skall folk säga?

— Att vi rymt tillsammans, naturligtvis. Sådant händer ju ofta.

Länge sutto de tysta, medan motorn hostade och båten orubbligt rusade mot norr. Kusten sjönk allt mera borta i aktern.

— Cha-a-arley — kom det till slut darrande, och det var gråt i rösten. — Då kan vi ju aldrig komma hem igen.

— Jo — svarade han. — Men inte ogifta.

Åter blef det tyst en stund, så kom flickan bort och satte sig bredvid honom. Hon var nu fullkomligt lugn.

— Charley, — frågade hon, — hvarför gör du detta?

— Och det frågar du! — svarade han med plötsligt allvar.

— Vet du risken?

— Fullt!

— På mitt vittnesmål blir du häktad, när vi komma fram. Du får straffarbete helt enkelt.

— Jag vet det!

— Och du kan icke undvika det.

— Kanske! Jag har en möjlighet.

— Och den är?

— Att du icke aflägger det där vittnesmålet.

Paus.

— Men om jag gör det? — Rösten var nu inte fullt så säker.

— Så var vinsten värd insatsen.

Sakta drog hon sig närmare honom.

— Håller du då verkligen så mycket af mig, Charley? — Återigen var det gråt i rösten.

— Det gör jag, liten.

Då skrattade hon till.

— Men det är allt bäst att du vänder i alla fall, Charley. Benzinen räcker inte halfvägs till Canada, och det — det där kan ju göras lika bra hemma.

Motorbåten fick sköta sig själf en stund, ty Charley hade armarna upptagna på annat håll.

ÄDLA HJÄRTAN

Det var snart sagdt ett underverk, att Bill Harrison tolererades i Harristown. Måhända var det likheten mellan hans och stadens namn som gjorde det, måhända det, att man vant sig vid hans små svagheter, egendomligt var det i alla fall. Ty en större lymmel har väl sällan slitit en svinskinnssadel.

I hela staden fanns inte en person, som icke hade fullt klart för sig, att Bill för längesedan bort placeras på en telegrafstolpe, eller ägnats någon liten uppmärksamhet, när man kände lust att öfva sig i skjutning, men hur det var, så hade det icke blifvit af.

Det var inte så mycket hans boskapsstölder som retade Harristownborna, ty boskap fanns det ju i alla fall godt om; och för öfrigt, ho var den, som kunde kasta första stenen? — men att han hade en ovanlig tur i kortspel utan att man dock kunde komma på honom, när han ansade den, och att värdeföremål ofta kommo bort, när han var närvarande och man icke var noga på sin vakt, retade de öfriga. Ty det måste finnas en gräns.

Så var det hans kamrat, en gråtmild, svartmuskig gynnare, som gick under namnet »Sonny», och inte ansågs vara mera ren i ullen än Bill själf, fast han påstods vara mera anlagd åt det religiösa hållet och tjänstgjorde som något slags ambulerande samvete för Bill. Han hade ett smilande, inställsamt sätt, som inte tilltalade pojkarna, och ett rykte gick, att en postdiligens en gång blifvit plundrad ute i Montana, medan »Sonny» och några af hans vänner hedrade trakten med en visit.

Bill och »Sonny» lefde sitt rika lif i och omkring Harristown, försvunno ibland, döko åter upp, spelade poker och faro och hade alltid godt om pängar, fastän ingen hade officiell vetskap om hvar de kommo från.

Men en dag gick det för långt.

Tidigt en morgon väcktes samhällets vapenföra män af sheriffen och diversehandlare Patterson, och anmodades att genast sitta upp. Under natten hade nämligen en obekant person brutit sig in i Pattersons butik, öppnat kassaskåpet, en större låda af korrugerad plåt, och lagt sig till med femton hundra dollars i kontanter, som stadsförvaltningen anförtrott ofvanbemälda kassaskåps säkra riglar.

Först af allt hade sheriffen uppsökt Bill Harrisons enkla boning för att höra, om nämnde gentleman möjligen kunde gifva någon ledtråd, men fann då, att Bill funnit luftombyte hälsosamt. »Sonny» hade däremot varit hemma, men som han förra kvällen burits hem från Flanagans krog och var litet svårväckt, ansågs han oskyldig och fick ligga.

Snart nog var befolkningen på benen, och sheriffen började göra efterforskningar, men utan resultat, hvarför han tog med sig tre man och red österut för att söka flyktingen på den leden, medan andra grupper af pojkarna redo åt olika håll.

Den grupp, som red väster ut, bestod af Patterson, Store Steve, Fighting Fred och ett par väl beridna och träffsäkra ynglingar till, hvilka beslutat att fånga Bill Harrison död eller lefvande, om han fanns åt deras håll.

Efter några timmars ridt kommo de till grannstaden Big Rock, så kallad efter ett mindre stenblock, som låg midt på Storgatan och var stadens stolthet. Där hade man tänkt hvila och låta sina hästar få en mun gräs, medan deras herrar läskade sig med ett glas. Vatten, naturligtvis. Men det gick inte alls. Ty på Pattersons fråga om Bill varit synlig, fick man det svaret, att han ridit genom staden för flera timmar sedan, och haft så brådt att han endast hunnit köpa en stång tobak. Hvad hade han nu gjort för rackartyg igen?

Det blef genast lif i gossarna, friska hästar anskaffades i en handvändning, och så bar det af på nytt. Vid nästa ranch hade man också sett Bill, men han tycktes nu icke ha så stort försprång, och som förföljarne bytte hästar vid hvarje plats där det gick för sig, vunno de raskt på honom och fingo honom fram på eftermiddagen i sikte.

Nu höll man sig dold i sänkorna mellan rullpräriens dyningar, ty man ansåg det fullkomligt onödigt att Bill skulle få veta att man var så nära. Det kunde oroa honom. Och man får ju vara hänsynsfull mot en person, som kanske är nervös.

Bill tycktes emellertid vara rätt sorglös och sparade sin häst, han tyckte väl att han nu var tillräckligt långt borta från Harristown, för att icke behöfva vara orolig, och pojkarna voro inte mera än en kilometer bakom honom, när han vände sig om, och fick syn på diversehandlaren, som ridit upp på en kulle för att titta efter de femtonhundra.

Genast blef det lif i spelet. Bill satte sporrarna i sin häst, och bar af som en blixt, och de andra följde exemplet. Men Bills häst hade hela dagen burit sin ryttare, medan de andras djur voro jämförelsevis hvilade, och de vunno hastigt på honom.

Snart var det endast ett par hundra meter, som skilde dem åt, och Bill, som såg att spelet var förloradt, höll in sin häst, och väntade dem med skjutjärnen färdiga.

Genast spredo förföljarne sig, svepande in på honom i en vid båge och äfven de med blottadt artilleri. Bill höjde revolvern och vände sig mot Patterson, som kom anstormande med de andra, och diversehandlarens lif hängde ett ögonblick på ett hår, men Fighting Fred räddade det genom att tjänstvilligt placera en kula i Bills häst, som stupade på stället, och kastade sin ryttare i en kullerbytta på marken.

Innan han hunnit upp, var Store Steve öfver honom, och hade honom säkert bunden till händer och fötter. Därefter yttrade han några berömmande ord om Freds vackra skott, och gick fram för att beskåda den skjutna hästen, men när han fick se att djuret knyckts ur hans egen corral, blef han något stött, etablerade ett större slagsmål med den tjänstvillige Fighting Fred, och fick smörj trots sin herkuliska styrka.

När sällskapet nästa dag kom tillbaka till Harristown var sheriffen ännu icke återkommen, och icke heller borgmästaren, som ridit ut med en annan grupp. Alltså utkorade Steve sig själf till lagens upprätthållare och tillsatte en jury, som genast fann Bill skyldig till stöld. Man hade ju funnit de femtonhundra i hans sadelpåse. Dessutom uttalade juryn som sin bestämda åsikt att den anklagade var en boskaps tjuf, falskspelare och fähund i allmänhet och borde hissas.

Som domaren lutade åt samma åsikt, anskaffades ett rep och Bill placerades under närmaste telegrafstolpe, medan gossarna klarade sina revolvrar för saluten.

Allt var klart, man endast väntade på Steves order, då »Sonny» storgråtande kom rusande.

— Ooooo!! tjöt han. Gör inte min kamrat något ondt! Min Bill! Min ende vän! Rör honom inte, hör ni! I hela världen finns inte en så fin gentleman som han. Ooooo! Hela mitt lif är sköfladt om ni lägger era smutsiga labbar på honom. Mitt lif blir en öken, hör ni. Ooooo!!

Steve betraktade medlidsamt »Sonny».

— Damn it! sade han och strök sig med handen öfver ögonen. Det är verkligen rörande att se en sådan tillgifvenhet. Mina ögon tåras när jag ser det. Så’na vänner dom ä’! Kamrater! Bill Harrison är väl värd sitt straff, men det vore inte rätt af oss att sköfla hans stackars kamrats lif. Det vore inte värdigt Harristowns gentlemän att göra Sonnys lif till en öken. Inte sant, boys, vi ä’ inte i stånd till det?

— Nej, de ä’ vi inte! instämde de andra något förvånade, men dock enligt vanan sekunderande Steve.

— Rätt taladt, Harristowns gentlemän! Så tala äkta präriepojkar. Fastän också »Sonny» är boskapstjuf, falskspelare och fähund i allmänhet samt dessutom postrånare, ska’ vi inte göra honom den sorgen att ta hans ende vän från honom. Skaffa ett rep till, så hissa vi dem på en gång. Det blir alltid mera högtidligt.

EN VENETIANSK TRAGEDI

Den unge köpmannen sjönk trött tillbaka i sin stol, och i samma ögonblick slog mörkret samman omkring honom. I hans öron ljöd ett surr som af jättebin svärmande kring sin kupa, men intet ljud från yttervärlden kom hans trumhinnor att dallra.

En skarp, hvit ljusstråle klöf mörkret, det närvarande sjönk långt, långt bort, och den unge köpmannen, som annars inte var poetiskt anlagd, tyckte sig känna sin själ förflyttas hundratals mil öfver land och vatten, öfver blänkande floder, mystiskt susande skogar och himmelssträfvande alpspetsar, för att slutligen återvända till jorden i Venezia, dogernas gamla stad. Och samtidigt gled han ett par hundra år tillbaka i tiden, till de dagar då kyssen och dolkstöten så ofta följdes åt i palatsen vid lagunernas stränder.

Han befann sig i en guldskimrande sal. Kring väggarna hängde tunga gobelänger, och pelarna, som uppburo taket, voro af renaste cararramarmor. Tillbakalutad i en fåtölj satt en ung, skön, något korpulent kvinna. Kring hennes hvita ansikte föll ett svall af kolsvarta lockar och hennes ögon lyste mörka under pannans blekhet som pärlor satta i elfenben.

Kring mun och ögon låg ett drag af stum förtviflan, sådant som man endast ser hos hinden, när den döende sjunker ned för jägarens kula, eller fondmäklaren när Grängesbergarna äro på nedgående.

Framför henne stod en högväxt man, klädd i en svart sammetskappa, som i mjuka veck föll ända ned till fotknölarna. Hans profil var skarpt skuren, örnlik, blicken som eldkol, och det svarta, stripiga håret räckte honom till skuldrorna. Kring halsen bar han en tung guldkedja.

Med en mjuk, kattlik gest sträckte han ut armen och pekade på henne. En skälfning genomilade hennes kropp och hon drog sig tillbaka, som om hon sett en råtta.

Intet ljud hördes, men af hans rörelser kunde man förstå, att han utslungade ett isande: »Ha!» på Venezias ädla dialekt.

Gripen af förtviflan reste sig den sköna damen. Med en vild blick åt höger och en ännu vildare åt vänster vacklade hon tre steg fram mot mannen, med båda händerna famlade hon vid sin strupe, vacklade så åter tre steg tillbaka och sjönk viljelös, tillintetgjord ned i fåtöljen.

Den mörke mannen betraktade henne kallt, medan ett diaboliskt leende spelade kring hans smala läppar. »Ha»! utropade han åter, svepte kappan omkring sig och störtade på dörren, som om han endast haft två minuter på sig för att hinna till tåget.

Plötsligt förändrades scenen.

Canale Grande låg trolskt glittrande i månskenet, de höga palatsen reste sig som mörka stoder ur dess hemlighetsfulla djup och i fonden aftecknade sig Suckarnas bro mot himlen, fastän den egentligen bort vara belägen vid en helt annan kanal.

Fram öfver den blanka vattenytan gled en gondol, snabbt framdrifven af gondolierens åra. Den saktade farten, gled intill ett palats och sammansmälte där med de djupa skuggorna. Då lade gondolieren ned åran, tog i stället upp en mandolin, rikt prydd med inläggningar i guld och pärlemor.

Hans fingrar lekte lätt öfver silversträngarna och fastän intet ljud hördes, kunde den unge köpmannen förstå, att han sjöng en vek, italiensk ballad, där hvarannan rad slutar på ia.

Ett fönster öppnades ljudlöst i palatset, och af en osynlig hand kastades en bukett doftande violer ned till sångaren. Han grep den häftigt, tryckte den lidelsefullt åtta gånger till sina läppar, två gånger till sitt hjärta, och fäste den sedan vid sitt bröst.

Åter tonade sången i den balsamiska natten. Åter smekte sångarens fingrar öfver mandolinens strängar. Åter öppnades fönstret där uppe, och en repstege rullade ned.

Sångaren tryckte händerna mot sitt hjärta spolierande buketten, och klättrade, utan nämnvärd vighet, uppför repstegen.

Ännu en gång förändrades scenen.

Den unge köpmannen befann sig åter i det rum i palatset som han nyss förut besökt, men det var nu svept i skymning. In genom fönstret klättrade sångaren, den sköna kvinnan sprang i hans famn och de sjönko i ett haf af sällhet.

Då gled dörren upp bakom dem, och på tröskeln stod den mörke mannen, kastande djäfvulska blickar på dem båda, alternerande mellan henne och honom. Bleknande af fasa sprungo de båda älskande från hvarandra, hon sjönk darrande ned i sin vanliga fåtölj, och han ställde sig vid fönstret med handen på värjfästet.

Den mörke mannen sträckte ut armen och utslungade ett: Ha! Detta tycktes vara det enda yttrande, som verkligt intresserade honom.

Då drog sångaren sin värja, svängde den ett par gånger på ett rätt planlöst sätt och stötte den sedan i den mörke mannens bröst. Den mörke mannen segnade ned på golfvet och dog genast, och med flickan på armen lämnade sångaren gemaket samma väg som han kommit.

En ljusflod svepte kring den unge köpmannen. Helt plötsligt var han åter förflyttad hem och till nutiden. Plirande i ljuset, som ännu smärtade hans ögon, kastade han en blick på den öfriga biografpubliken och fiskade upp programmet ur fickan för att se hvad det hela egentligen skulle föreställa.

WILL MC NYE, DIPLOMAT

Well, boys! sade Will Mc Nye, där han satt uppkrupen på två på hvarandra ställda kaggar utanför Pattersons järn- och herrekiperingsaffär. Hela felet med er är, att ni är alldeles för impulsiva.

Strängt taget använde Will inte ordet »impulsiva», ty så sällsamma språkformer ingingo icke i hans ordbok. Man kan till och med lugnt påstå, att han inte hade en aning om dess existens, och om han vetat att ordet fanns till, så hade han förmodligen funnit det misstänkt och skjutit skarpt på det. Men låt oss återgå till historien.

Utanför Pattersons kunde man ständigt vara viss att finna en samling gentlemän, hvars principer förbjödo dem att sänka sig ned till den arbetande individens nivå, och bland dessa var det som Will Mc Nye, själf med energi och intresse idkande yrkesmässig sysslolöshet, fann sina åhörare.

— Nej, pojkar! fortsatte Will. Ni ä inte tillräckligt diplomatiska. Så fort ni kommer i någon klämma, så rusar ni bums åstad och gör precis tvärt emot hvad ni borde göra. Om någon trampar er på liktornarna, så drar ni strax artilleri, och i nio fall af tio är det den andre, som hinner skjuta först. I stället borde ni med ett småleende försäkra att det var ert eget fel, så skulle den andre bli intagen af er älskvärda personlighet, bjuda på en Pick-me-up och kanske testamentera er en guldgrufva eller något annat värdefullt, när han en gång dog, precis som det står i söndagsskolböckerna.

Det är farligt att inte tänka innan man handlar. Antag till exempel att ni en vacker kväll kommer klättrande öfver trädgårdsstaketet för att träffa er lilla Mamie och i stället på andra sidan träffar Mamies far klädd i dubbelbössa. Hvad vill ni då göra?

Det första instinkten bjuder er, är att tvärvända och gå tillbaka samma väg som ni kommit, men det bör ni inte göra om ni inte är assurerade mot hagelskada. Bullers pojke, långe Hank ni vet, försökte ju en gång att på detta sätt diskret dra sig ur en kitslig situation, och det påstås att bensågaren plockade tre uns bly ur den del af honom, som oftast tangerar sadeln.

Hade Hank varit en diplomat, så hade hans ansikte lyst upp af glädje, när han träffade sin Mamies pappa, och han hade gått emot honom med utsträckt hand och sagt:

— Roligt att träffa er, Hutchinson, det var just er jag sökte. Saken är den att jag funderar på att köpa ett par nya hästar och då ville jag gärna ha ett råd af er, ty jag vet ju att ni är den finaste hästkännare i den här delen af staten.

Det där hade smickrat gamle Hutchinsons fåfänga, så att han bjudit Hank in och ljugit honom full med hästhistorier ett par timmar och följt honom till dörren, när han gått och bedt honom komma igen.

Se’n hade han suttit där inne och funderat på, hur bra karl det ändå blifvit af Hank, som var en sådan lymmel när han var liten, och sådan tur det skulle vara om Mamie kunde knipa honom. Under tiden hade Hank i lugn och ro kunnat sitta bakom ladan med Mamie.

Allt, ser ni pojkar, beror på om man har lärt sig själfbehärskningens svåra konst. Aldrig bli häftig! Alltid lugn och behärskning!

Store Steve, f. d. prisboxaren, tyckte att föreläsningen blef litet långrandig, insåg att något måste göras och gaf därför de båda kaggarna, å hvilka Will Mc Nye satt uppspetad, en spark, så att både Will och tomkärlen rullade kring i smutsen.

Will var uppe på sekunden och rusade på Steve, men blef genast mera stillsam, när Steve med varm hand utdelat ett par stjärnsmällar på bepröfvadt boxarmanér.

När Will en kvarts timme senare vaknade, stod en talrik och vänligt stämd samling ynglingar lutad öfver honom.

— Hur är det med dig, Will? frågade en af pojkarna deltagande.

— Tack, bättre nu! kved Will svagt. Men allting snurrar rundt för mig.

— Ja, ser du, fortsatte den vänlige mannen. Felet med dig är att du är alldeles för impulsiv. Du har inte lärt själfbehärskningens svåra konst. Aldrig bli häftig! Alltid lugn — — —

Will Mc Nye, diplomat, trefvade svagt efter revolverfickan, och sjönk sedan åter in i medvetslöshetens mörker.

EN ANGENÄM JUL

Den, som till äfventyrs skulle påstå, att den första julvecka Henry Nelson tillbrakte i den stora mjölnarstaden Minneapolis, var den angenämaste af de tjugufem han upplefvat, gör sig skyldig till ett lömskt och simpelt brott mot åttonde budet, och förtjänar intet annat än straff. De föregående tjugufyra hade nämligen stillsamt förflutit i familjens lugna sköte, i tidigare år under förtärande af mjölk och andra lidelsefria drycker, som dock senare utbyttes mot glögg och andra mera välsmakande sådana.

Men under hans första julvecka i Minneapolis hade det varit klent beställdt med drickat, och äfven intagandet af den i fast form förekommande näringen, af hvilken kroppen ju har ett visst behof, hade från en dyrbar vana öfvergått till en mera tillfälligtvis idkad förströelse.

Orsaken var att arbete, en af den mera tanklösa delen af mänskligheten efterfikad, men, på det hela taget, oangenäm motion, alls icke tilltalade Harry. Han hade tvärtom en rätt utpräglad aversion mot detta missbruk af gudabelätet, en aversion, som under den korta tid han innehade befattning som plankbärare, utvecklades så, att den blef hans mäst framträdande karaktärsdrag.

Basen lade snart nog märke till detta, och Harry blef snabbt och smärtfritt befriad från det påkostande uppdraget, hvarefter han började tillbringa sina dagar i folkbibliotekets tidningssal, där han studerade tidningarnas afdelningar för lediga platser och drömde om framtida miljoner.

Sålunda förknappades den hemifrån medhafda kassan allt mer, fram i december tog den slut, och Henrys sociala nivå sjönk automatiskt från den kapitalstarke tidningsläsarens distinguerade till tillfällighetsarbetarens visserligen enklare, men något mera profitabla.

Men under julveckan föll ingen snö, och som Henry nu var specialist på snöskottning, föll i stället hans inkomstsiffra högst betydligt, — om den nu hade förutsättningar för någon nämnvärd minskning, — och Henrys förhoppningar om ett rikhaltigt julfirande försvunno så småningom i det blå.

När nöden är som störst är också hjälpen, som bekant, närmast, och en vacker dag anlände ett bref till det rum, som Henry, mot löfte om en hyra af fyra dollars i månaden, arrenderade af en barnlös muraränka. Henry mottog det med stor misstänksamhet. Ty när han någon gång fick ett bref, så var det vanligtvis från någon affärsman, som lättsinnigt utlämnat varor till honom, och betydde i hvarje fall ett kontant utlägg för inköp af papper och frimärke.

Men när han öppnade det, och i dess inre upptäckte en tiodollarssedel, blef han, mot förmodan, alls icke oangenämt berörd, utan greps i stället af en stilla undran om hvem den behjärtade afsändaren månde vara. Och för att stilla denna berättigade nyfikenhet drog han fram kuvertets innehåll i dagsljuset.

Dateringen »Bransfield, N. D., 21 Dec. 1909» kastade ljus öfver fenomenet, ty Henry hade en farbror i denna lilla präriehåla, och med gladt hjärta läste han vidare:

»My dear näpju Henry!

Ja supposar att du inte haret för najst down där i Minneapolis så här midt i vintern för ja känner väl till hur njukommare jusa te å ha det. Därför skulle ja lika att ha dej spänna krissmas här hos mig i North Dacota och hopas att du kan få ledit från din jabb om du har nån men de har du väl inte och gå hit upp. Ja sender tio daler till ticket och sånt som du nidar ifall du inte har monni själf och vill ha reda på om du kommer så rita ett letter och säj ifrån så ja får vetat. Om du har jabb och inte kan gå hit utan att losan så stanna och då kan du kipa tiodalern som en krissmaspresent från mig. Ja bor två mil väster om Bransfield. Ja skall mita med buggyn vid tränen när du kommer annars fråga bara efter Nelsons farm.

Your affectjenät uncle
Pit Nelson

När Henry läst brefvet utförde han en indiandans af glädje, men stoppade diskret undan sedeln, när den barnlösa muraränkan kom för att se efter om det händt någon olycka eller hvad det var frågan om.

Den dagen kostade Henry på sig en femtiocentsmiddag, en lyx som han inte på mången god dag hängifvit sig åt, och rökte en femtoncents cigarr efter maten. Kvällen tillbraktes på Unique-teatern, kostnad 20 cents. Dessutom superade han. Tjugufem cents.

Följden af detta tygellösa lefnadssätt blef, att han, när han tidigt på julmorgonen skulle resa till Bransfield, ägde precis sju dollars och femtio cents. Biljetten kostade sex och femtio. Alltså summa en dollar kvar att lefva på under vägen. Det var ju inte fett, men kunde väl räcka när biljetten dock var betald.

Henry satt och halfsof på tåget när det framemot kvällen körde in på en liten station och konduktören skrek »Bransfield». Med ett hopp var han uppe från sätet, grep sin suit-case och skyndade ut i hopen af farmare och dagdrifvare, som trängdes på perrongen. Och så ångade tåget bort.

Folket på stationen skingrades och gick hvar och en till sitt, och Henry blef förvånad öfver att farbrodern icke mött som han lofvat, ty ingen häst och buggy syntes till, men han tog i alla fall saken lugnt, ty två engelska mil var ju ingen väg, det kunde han gå på ungefär en halftimma.

Men som han varit sparsam under resan, hade han ännu femtio cents kvar, och han beslöt att omsätta dem i föda innan han började sin vandring, ty han var ganska hungrig.

Midt emot stationen låg ett envåningsträruckel, å hvars liberalt tilltagna skylt lästes de stolta orden »Grand Hotell». Henry kände för säkerhets skull efter i fickan att femtiocenten låg säkert kvar, och steg in.

Vestibulen, som äfven var kombineradt café och matsal, var ett stort rum med en disk och två bord utan dukar, allt beläget i bortre ändan af lokalen. Längs väggarna sutto en rad män, som alla kritiskt betraktade nykomlingen, medan de med en ihärdighet, som vore värdig ett bättre ändamål, bespottade den från dem mest aflägsna delen af det sågspånsbeströdda golfvet.

Henry tvekade ett ögonblick, men gaf sig sedan dödsföraktande in i rummet, vigt undvikande de från alla håll flygande tobaksblaskorna, och lyckades verkligen utan olyckshändelse taga sig fram till disken.

Där fanns naturligtvis inte en människa.

Han knackade. Intet synbart resultat.

Han knackade igen, denna gång hårdare och mera energiskt, men lyckades endast i något högre grad uppväcka de öfriga gästernas intresse.

Vid tredje knackningen kom dock resultatet. Det var groft byggdt, vårtigt i ansiktet, af stadgad ålder och i all synnerhet ovettigt. Det var en hon.

Henry var alltid artig mot damer, i synnerhet när de sågo bra eller starka ut, och han använde därför sällsynt utvalda ordalag när han af den ljufva sylfiden begärde en kotlett.

— Det ha vi inte, men en biffstek kan ni få! röt damen. Och är ni inte nöjd med det, så får ni vara utan.

Henry tackade, och gick in på att ta en biff, och hon aflägsnade sig med en blick, som om hans order varit en personlig förolämpning mot henne.

Hade Henry varit arbetslös en längre tid, så ändrades detta förhållande, när han fick biffen, men äfven den måste till slut ge med sig under påverkan af tidens tand och Henrys allvarliga bemödanden, så att den unge mannen till sist lyckades göra slut på den.

När Henry hade ätit frågade han efter vägen till Nelsons farm och fick anvisning åt hvilket håll han skulle gå.

Vinternatten låg blå öfver jorden, stjärnorna gnistrade kallt och snön låg i mjuka slingor öfver rullpräriens stelnade dyning. En bitande, frostig vind blåste Henry i ansiktet när han vandrade sin enformiga väg mot väster, och han tyckte, att det var en ganska kuslig promenad. Det skulle smaka att inom kort sitta, välkomnad och omhuldad i ett varmt rum hos sin farbror.

Äfven den längsta väg tar dock slut, och Henry anlände så småningom till en farm, den första han träffat på sedan han lämnade staden. Han knackade på, och dörren öppnades af en äldre man med buttert utseende.

— Är det här Nelson bor? frågade Henry.

— Det är det, svarade mannen.

— All right! Jag är hans brorson Henry, som han bjudit hit till jul. Kom med tåget för en timma se’n. Hvad han skall bli glad när han får se mig!

Och han försökte tränga sig in.

Men mannen stod orubbligt kvar i dörröppningen och betraktade Henry forskande och misstroget.

— Jaså, är det så? svarade han säfligt. Det måtte väl vara något fel med det då. Jag själf är Nelson, och jag har ingen bror och ännu mindre någon brorson och han heter inte Henry. Och jag blef inte alls glad, när jag fick se er.

Henry stirrade förvånad på mannen och sade:

— Well, då har jag väl tagit miste! Vet ni om det bor någon annan Nelson här i närheten af Bransfield.

Mannen log.

— Nej, här bor ingen annan Nelson i närheten. För rästen heter inte stan därborta Bransfield utan Bransville. Bransfield ligger femtio mil längre väster ut.

Och så slogs dörren igen.

Henry stod kvar en stund och betraktade den stängda dörren, se’n vände han sakta och gick, pank och frusen, med långsamma steg tillbaka mot Bransville och det trefliga hotellet.

SPINDELN

Innan ödet kastade Max O’Rell och John Hunter tillsammans bland Colorados berg, hade de varit kamrater vid Yale-universitetet, hvars färger båda försvarat, den ene som löpare, den andre i roddarlaget, i de årliga idrottstäflingarna mot Harvard. Sedan dess hade de icke sett hvarandra på många år, förrän de händelsevis träffades på ett hotell i Denver.

Då var Max bergsingenjör och skulle för ett stort grufbolags räkning upp i bergsregionerna, för att undersöka ett af bolaget inköpt område, inom hvilket man trodde, att en stor mineralrikedom skulle finnas, och John, som var en rik man, reste för sitt nöjes och sin hälsas skull.

Det blef ett gladt återseende mellan de gamla kamraterna. Glada minnen från universitetstiden upplifvades, och när tiden till sist kom, att Max måste anträda sin expedition, beslöt John att följa med, i synnerhet som han där uppe i bergstrakternas höga, rena luft nog skulle återvinna sin förlorade hälsa.

Några dagar senare befunno de sig där uppe, och Max grep sig genast an med sitt arbete, undersökte systematiskt bergen och samlade mineralprof ur bäckarna för att sedan kemiskt analysera dem. John, som också var intresserad af mineralogi, hjälpte kamraten och följde med på hans ströftåg, — hvilka ofta sträckte sig långt från lägret — när han hade lust därtill, och var dessemellan hemma i lägret och tjänstgjorde som kock.

Det var högsommar. Coloradoluften var klar som glas, och fjälltopparna glänste som silfver i solen. Från höjderna kunde de båda kamraterna se ned på landet, som suckade under den glödande hettan, men där uppe blef den aldrig intensiv, och de tillbrakte härliga dagar, fjärran från världens flärd och i en natur, som öfverträffade själfva Eden.

Under många veckor voro Max’ undersökningar fruktlösa, berg efter berg, område efter område granskades, massor af mineralprof analyserades, men icke ett spår fann han af ädel metall. Redan började han tvifla på möjligheten att nå något resultat, när han helt oväntadt, på ett område, som han redan i det närmaste genomsökt och var beredd att lämna, lyckades påvisa tydliga om än svaga spår af guld i gruset af en bäck, hvars snabba vatten flöt fram öfver en platå, efter att i brusande kaskader ha kastat sig hufvudstupa utför ett skyhögt fjälls svindlande branter.

Då väcktes intresset på nytt till lif, och tillsammans undersökte Max och John bäckens botten ända fram till bergets fot. Öfverallt samma spår af guld i bottengruset, litet rikare kanske när de kommo närmare berget, men dock i alltför ringa mängd för att det skulle löna sig att söka utvinna det. Men högt däruppe, någonstädes i fjället, fanns ådran, som på något ställe säkerligen gick i dagen hvarvid kvartsen söndersmulades och sköljdes med af det strida vattenflödet.

Nu var det slut på ströftågen för någon tid, och de slogo permanent läger å en glänta i en liten tät skogsdunge, som låg strax bredvid foten af fjället. Från detta läger skulle de sedan noga undersöka berget följande bäckens lopp, och de beräknade, att de på detta sätt rätt snart och med jämförelsevis stor säkerhet skulle finna ådran. Ty att de icke skulle uppge spaningarna förrän de funnit den, var en sak, som de fast beslutat.

John var nu intresserad på fullt allvar, och följde troget sin vän dagarna i ända på de ansträngande klättringarna i berget. Snart sagdt fot för fot undersökte de berget där de gingo fram, knackade med sina hammare prof ur stenen för att sedan krossa och analysera dem om kvällarna. Högre och högre stego de, uppför branta stup och klippor, ofta på platser där rep och alpstafvar måste tillgripas, och icke sällan hände det, att John fick sitta och vakta ett rep, som slagits kring ett stenblock, medan Max dinglade nedanför och sorgfälligt undersökte ett tvärbrant stup, utför hvilket bäcken kastade sig i en glittrande kaskad.

Icke ett spår af guldförande kvarts stod dock att upptäcka, och John, som icke hade sin väns bulldoggsenergi, började tröttna på leken. Därför föreslog han en kväll, när de sutto med sina pipor vid lägerelden, att de följande dag helt enkelt skulle bestiga berget, följande bäckens fåra. Det funnes ju alltid en möjlighet, att kvartsen på något högre upp beläget ställe så tydligt syntes i dagen, att vidare undersökningar voro öfverflödiga.

Max fann förslaget godt, ock dagen därpå begåfvo de sig af uppåt höjderna. Det var en mödosam klättring. Där de kunde, följde de bäckens lopp men då och då blefvo de af branta stup nödsakade att göra vida omvägar, och när de, efter ett par timmars klättring, påträffade en gräsbevuxen afsats, beslöto de genast att gifva sina uttröttade lemmar litet hvila, och på samma gång smaka på matsäcken.

När piporna kommit i gång, gick Max fram till bäcken, som lustigt porlade fram ett stycke från den plats där de slagit sig ned och tog upp en handfull grus från dess botten. Genom att taga vatten i handen och skaka den, vaskade han bort större delen af gruset och räckte John rästen:

— Se! Guld igen. Ådran ligger tydligen ännu högre upp, och ditt goda förslag har inbesparat åtskilliga dagars arbete.

John lät blicken glida uppför berget där bäckens hvita band drog ett streck mot den mörka stenen.

Plötsligt grep han Max i armen och pekade uppåt.

— Se! utropade han.

— Hvad? Ådran syns väl inte på så långt håll? svarade Max skrattande.

— Afsatsen däruppe!

— Ja … Hvad är det med den?

— Bäcken kastar sig ned öfver kanten.

— Ja visst! Inte är det så märkvärdigt.

— Men hvad ser du ofvanför afsatsen.

— Ingenting särskildt.

— Nej, just det. Bäcken syns inte mer. Den börjar på afsatsen där uppe!

Max lät blicken glida uppåt. Riktigt. Ofvanför afsatsen syntes ej bäcken mer.

— Men — — men — —, stammade han. Den kan ju inte börja där. Dess källa måste vara vid snögränsen.

— Borde vara, ja. Men som du ser börjar den i alla fall på afsatsen. Och orsaken är just hvad vi nu skola undersöka.

Nu var all trötthet som bortblåst, och med febril ifver klättrade de två kamraterna uppför det besvärliga stycke, som skilde dem från den öfre afsatsen.

Snart stod Max däruppe, och med ett förvånadt utrop började han hala i liflinan för att hjälpa upp kamraten. Framför dem låg mynningen till en djup grotta, och ur dess inre framrusade bäcken, med ett dån, hvilket genom ekot från väggarna lät som ett åskmuller.

— Den här utfärden tycks bli betydligt intressantare än vi tänkt oss, ropade Max, men särdeles profitabel blir den nog inte. Bäcken kommer naturligtvis genom någon spricka i berget från den eviga isen där uppe, och passerar guldådran på sin väg ned. Alltså ligger ådran midt inne i berget någonstädes mellan den där afsatsen och toppen, och under sådana omständigheter är det väl knappast troligt att vi komma att störa dess frid. I hvarje fall skola vi undersöka grottan och se hur långt in den sträcker sig. Om här endast funnes litet ved, så att vi kunde göra facklor!

— Jag har min lilla acetylenlykta i ryggsäcken som vanligt. Det ljuset förslår ju inte mycket, men vi få väl i alla fall nöja oss med den.

— Fram med lyset, min son. Vi få väl titta på insidan vid det ljus vi ha. För rästen har jag ännu litet hopp om att finna ådran där inne.

Med den lilla cykellyktan i handen steg Max först in i grottan och John följde tätt efter. Bottnen var ojämn och beströdd med nedfallna stenar, och de fingo gå försiktigt fram för att icke stupa öfver någon af dessa.

När de kommit några tiotal meter från mynningen, stodo de helt plötsligt framför grottans bortre vägg. Grottan var slut. Och ur en öppning i väggens undre kant brusade bäcken fram, skummande och fräsande som om den nedstörtat från en större höjd.

— Här tycks det vara stopp! yttrade Max. Om vi vilja längre in, så få vi synbarligen använda dynamit.

— Ja. Vi få väl nöja oss med att ha kommit så här långt. Men det bör inte hindra oss att undersöka grottans väggar. Kanske ha vi här det åtrådda mineralet.

Max lyfte lyktan och lät hackan falla mot väggen. Den var hård, solid granit.

— Fordömdt! Guldet finns där uppe i berget.

Han vände sig och lät lyktskenet falla på sidoväggen.

— Samma material. Och med en förargad åtbörd slog han ett hårdt slag med hackan mot stenen.

Med ett utrop lät han hackan sjunka, och båda kamraterna sågo ett ögonblick på hvarandra.

— Hörde du? frågade Max.

— Ja, ihåligt!

— Tydligen ett nytt galleri af grottan.

Åter lät han hackan tungt falla mot berget, och åter hördes samma ihåliga ljud från bergets inre.

— Det här måste också undersökas, sade han. Att döma af ljudet kan väggen icke vara mera än ett par tum tjock, och det kunna vi med våra hackor snart nog bryta oss genom.

— Right, oh! svarade John, och grep sig genast verket an.

Efter att ha ställt lyktan på en sten, så att dess sken föll rakt på berget, började de med sina hackor bearbeta samma punkt. Stenflisorna flögo kring hackorna och efter en stund slog Max’ hacka genom väggen. När de väl fått hål gick det raskare genom att bearbeta dess kanter, och snart hade de förstorat det så pass att en arm, kunde stickas in.

Då tog Max lyktan, och lät ljuset falla in. Det upplyste svagt ett litet område, men utanför den darrande ljuskretsen stod mörkret svart som en vägg.

— Det här galleriet tycks också vara rätt stort, anmärkte Max och grep åter sin hacka. Hugg i, så skola vi snart vara inne.

Åter föllo hackorna mot hålets kanter, och slagen ekade som kanonskott genom de båda grottorna. Stensplittret hopades allt mer på grottans golf, och efter en stunds ansträngande arbete var hålet stort nog att släppa in en person.

När lyktan åter instacks genom öppningen visade den grottans botten ett tiotal fot under den gamla grottans nivå, men väggarna försvunno borta i mörkret, utom räckhåll för lyktans lyskraft.

— Well, vi gå väl ned! föreslog John.

— Naturligtvis! Bind fast repet kring stenblocket där borta, så fira vi oss ned en och en.

Max gick före, och när han nått bottnen, kom John efter. När de lyste utefter väggarna föreföll det, som om grottan var cirkelrund, och dess botten, slät som ett golf, var konkav, och sluttade således starkt mot midtpunkten.

— Håll fast i repet medan vi gå nedåt, beordrade Max. Det kan ju finnas något hål eller dylikt, som inte är angenämt att falla ned i.

John grep med ena handen fast i repet, och tog med den andra Max’ vänstra hand, medan de försiktigt gingo nedåt, Max före, med lyktan höjd öfver hufvudet. Sluttningen var jämn och regelbunden, och ljudet af deras steg ekade mot grottans väggar. Af ljudet kunde de döma att de befunno sig i ett väldigt hvalf, väl tio meter högt och kanske fem gånger detta mått i diameter.

De hade gått kanske tjugu meter från hålet, när Max plötsligt ropade till och konvulsiviskt kramade Johns hand. Ljudet af ropet återkastades i ett öronbedöfvande eko, och John såg framåt, åt det håll dit Max’ blick var riktad. En namnlös fruktan smög sig på honom och kom hans lemmar att stelna, kallsvetten trängde fram på hans panna och en kall kåre löpte efter hans ryggrad.

Ty där, midt i hålan där bottnen var som djupast, kunde man i lyktans bleka och darrande sken urskilja ett djur, en meterhög jättespindel, med ludna lemmar och väldiga gifttänder, och som betraktade dem med stelt blickande, utstående ögon.

En stund stodo de så, människorna och djuret, orörliga midt emot hvarandra, men så småningom återfick Max sin själfbehärskning och ryckte i Johns arm.

— Din revolver! Fort!

John drog sin hand ur Max’ och trefvade med darrande fingrar efter hölstret.

Det var tomt! Han hade lämnat revolvern där nere i lägret, tusen meter nedanför.

Men knifven! Med vänstra handen släppte han repet och grep tag i knifskaftet och tog därvid ett steg åt sidan för att kunna möta det anfall, som helt säkert icke kunde utebli.

Hvad som hände under de nästa sekunderna visste han knappast själf. Han halkade kanske eller snafvade på Max’ fot. I hvarje fall föll han raklång och rullade nedåt sluttningen, tills han plötsligt, yr af fallet, fann sig ligga midt under spindelns väldiga käftar.

Med ett rop af fasa rusade Max fram för att med blotta händerna hjälpa sin kamrat.

Men spindeln rörde sig icke. Dess ludna lemmar stodo lika orörliga, de utstående ögonen stirrade lika stelt framåt.

Den var död!

I detta väldiga, hermetiskt tillslutna grotthvalf hade den blifvit innesluten och på grund af tyngdkraften glidit ned till det konkava golfvets midt.

Max hjälpte upp sin kamrat och tillsammans betraktade de odjuret, som stod där i all sin vidrighet. Ja, det var otvifvelaktigt dödt, dödt och förtorkadt.

Utom sin jättestorlek skilde det sig på intet sätt från de vanliga rofspindlarna. Samma ludna ben och tjocka bak-kropp och, framför allt, samma obarmhärtiga käftar, som de vanliga flugfångarna.

— Det där var en otreflig kund att möta i lifstiden, yttrade Max till slut.

— Jo säkert! Han tog nog både får och getter. Gud vete, för rästen, om ens människan gick fri. Det skulle roa mig att veta hur många exemplar af släktet Homo, som den där otäckingen tagit lifvet af.

— Inga, min son! svarade Max. På den tiden, då den gynnaren hade hälsan, var fader Adam ännu inte konfirmerad. Ja, förmodligen skulle det dröja åtskilliga tusen år innan människosläktets första representant var destinerad att börja sin bana på den här planeten, när den naturrevolution inträffade, som inneslöt denna spindel i sin hermetiskt tillslutna graf. Det är ett djur från världens barndom, som står framför oss, stelnadt, och så förtorkadt, att jag finner det underligt att det icke föll ihop till stoft, när vi släppte in luften till det. Om du rör vid honom så kan du vara viss om, att han förvandlas till damm.

John lyfte sin ena fot, och vidrörde spindeln lätt med stöfvelspetsen. Men det som Max väntat inträffade icke. Spindeln var hårdnad och höll ihop.

— Han är, fördöme mig, segare än jag trodde, utropade Max, när han sett hur experimentet utfallit. Då måste vi ha upp honom i dagsljuset.

— Men hålet är för litet!

— Så få vi helt enkelt göra det större.

Sagdt och gjordt! Snart stodo de åter i den öfre grottan och bearbetade med sina hackor hålets kanter. Det var ett hårdt arbete, men de höllo i, och efter en timma var hålet stort nog. Då gingo de åter ned, anbrakte försiktigt repet kring spindelns kropp och började hissa upp honom. John stod i nedre grottan och styrde med alpstafvarna djuret, så att de sköra benen ej skulle brytas, när Max drog upp det, och om en kort stund var det uppe.

När John så klättrat upp, togo de djuret mellan sig, och några minuter senare stod det ute i solskenet för första gången på gud vet hur många tusen år!

— Det där blir något för Yales museum! yttrade Max belåten, när de fått spindeln oskadad ut. Hvad Harvard-universitetet skall grönska af afund.

— Jo, något! Och inte bara Harvard, utan hvartenda museum i hela världen, som något håller på sig själf. Den här älskliga företeelsen är ju fullkomligt unik och det absolut finaste i sin genre, som hittills har påträffats. Jag håller tusen kalla dollars mot din gamla hatt, att intet museum i kristenheten har ett exemplar af den här spindelarten, om ens någon har en aning om att den existerat. Tills vidare äro vi helt visst de enda existerande människor, som sett ett dylikt exemplar.

— Men länge skola vi inte blifva det. Yale skall bli en vallfartsort för världens alla zoologer.

Att bära ned spindeln visade sig icke vara något lätt arbete. Med tillhjälp af repet och stafvarna fingo de hissa den från utsprång till utsprång, från klippa till klippa, nedför branta stup och nästan släta bergväggar, med en svindlande afgrund nedanför. Omsider kommo de dock, svettiga och uttröttade, ned på släta marken, där de kastade sig i gräset för att hvila.

När de något så när återvunnit krafterna, surrades spindeln försiktigt fast vid alpstafvarna, och med dessa på axlarna buro de den hem till lägret. Där ställde de djuret framför tälten och sedan de än en gång beskådat det, började de göra sin middag i ordning.

Bergbestigningar, i synnerhet i Colorado, ge en härlig aptit, som icke ens den långt ifrån angenäma anblicken af jättespindeln kunde minska, och efter en kraftig måltid tände de båda kamraterna sina pipor och lade sig i gräset för att njuta sin siesta.

Plötsligt satte John sig upp.

— Det var väl endast en solreflex, sade han, men jag skulle kunna svära på, att jag såg spindelns ögon röra sig. Icke mycket, det var snarare en darrning än en rörelse, men något var det.

Max skrattade.

— Naturligtvis en solreflex, som du sade, eller också en synvilla. Förmodligen det senare. Lik som titta har jag hört talas om, men att en spindel, som varit död i några tusen år, rör ögonen …, nej tack.

John instämde i skrattet.

— Åhnej, knappast! Men, för öfrigt, hvarför inte? Ingenting är ju omöjligt här i världen.

— Jo då. Det finns en hel del saker, som äro absolut omöjliga, och till dem räknar jag, att den här arachniden, som afled medan ännu våra förfäder roade sig med att dingla vid svansen från någon trädgren, skulle börja rulla med ögonen som en tragedienne. Snart ser du väl honom dansa can-can också, men då kommer jag att slå ut det som är kvar af vårt lilla spritförråd.

— Jag vet knappast ändå, om det vore mera underbart än att finna honom i en hermetiskt tillsluten grotta eller att han, öfverhufvud taget, finns till. Hos insekter och andra lägre stående djur bevaras lifsgnistan, som du vet, ofta öfverraskande länge. Visserligen är väl vårt lilla monstrum så dödt det kan bli, men det skulle dock, enligt min åsikt, vara en möjlighet, att en gnista lif ännu funnes inom odjuret.

— Knappast!

— Det är en million möjligheter mot en att det finns, men hur var det med grottan? Skulle vi inte i morse ha gapskrattat, om någon sagt oss, att vi skulle göra ett sådant fynd, som vi gjort, och på en sådan plats?

— Tack, min son! Men förlåt att jag fått nog af din rika fantasi och föredrar att gå ut i skogsdungen med bössan en stund medan jag smälter visdomsorden. Litet fågel skulle smaka rätt bra som ombyte i dieten, eller hur?

— Mycket, medgaf John. Lycka till! Jag för min del skall sofva middag här hos vår ludne vän, tills du kommer tillbaka.

Med dubbelbössan under armen gick Max och dref i skogsdungen, men jaktlyckan var klen. Knappast något skjutbart syntes till, och det lilla som fanns, lagade sig regelbundet undan innan Max lyckades komma inom skotthåll. När detta fortgått en timmas tid tröttnade han och vände stegen tillbaka mot lägret. Det var ju betydligt mera angenämt att sitta med sin pipa utanför tälten än att på detta sätt traska omkring utan att få ett lif.

Han hade hunnit till kanske femtio meter från lägret, när han plötsligt stannade.

Ett skri, så skärande och hemskt, att det kylde blodet i hans ådror, ljöd där bortifrån, kastades från klippa till klippa och upprepades af ett tusenstämmigt eko till en enda helveteskör. Det var skriet af en människa i dödsnöd.

Med en kraftig viljeansträngning hämtade han sig och rusade, med bössan i hand, blindt bort mot lägret. Kommen till kanten af gläntan stannade han åter, slagen af fasa vid den syn, som mötte honom.

Framför tälten låg hans kamrat, likblek och med ögon som tycktes tränga ut ur sina hålor. Öfver honom, med de väldiga käftarna sänkta i hans strupe, låg den ludne jättespindeln.

Med ett rop rusade Max framåt lyftande bössan. Spindeln släppte sitt offer och dess ögon riktades ondskefullt mot den nye angriparen.

John reste sig på armbågen.

— Hjälp, Max! stönade han, och Max såg med en blick, att hans lif ännu skulle kunna räddas.

Så kom spindeln. Plötsligt, med otrolig snabbhet störtade den mot honom och han hann icke lyfta bössan upp till axeln innan den var honom inpå lifvet. Men hans sinnesnärvaro lämnade honom icke denna gång. Med bössan hälft lyftad rände han mynningen mot den framstörtande spindeln och tryckte på båda hanarna.

Det blixtrade till, och knallen rullade långt ut öfver platån. De båda kompakta hagelsvärmarna träffade spindeln midt mellan ögonen och stoppade hans vilda anlopp, krossade hufvudet och förvandlade på ett ögonblick hela den förtorkade kroppen till atomer.

När röken skingrats sjönk endast en sky af grått stoft sakta mot marken. Det var allt som återstod af Max O’Rells och John Hunters vetenskapliga fynd.

DEN NYA LÄRARINNAN

När läsaren ser ofvanstående rubrik, rusar han naturligtvis genast, i sitt vanliga oförstånd, åstad och drar den slutsatsen, att jag ämnar berätta den där gamla historien, som hvarje skribent i nya och gamla världen berättat åtminstone en gång i sitt syndfulla lif.

Historien, ni vet, om den unga och sköna lärarinnan, som anländer till den fruntimmersfattiga grufstaden, där hon genast blir föremål för den mäst intensiva uppvaktning från den vilda men ridderliga och i dylika fall mycket sträfsamma befolkningens sida. Endast den likaledes sköne samt abnormt ädle ynglingen af god familj vågar sig inte fram, ty han tror, som bekant, att han inga utsikter har vid sidan af den rike, lumpne och i tidigare år efterlyste grufägaren.

Läsaren torde minnas, att den senare vid ett tillfälle söker kyssa lärarinnan, men detta förfärliga brott hindras af den ädle ynglingen, hvilken dagen därpå hittar en guldklimp, hvarefter han själf åtager sig det kyssande, som skall utföras i berättelsen.

Bröllop! Allmän glädje!

När ynglingen och hans rodnande brud med det sporadiskt förekommande godståget afresa på sin wedding-trip, står grufägaren på perrongen och utslungar en förbannelse efter dem, men skuffas af en rättänkande bromsare under tåget, där han krossas under folkets jubel.

Sedan den ädle ynglingen växlat guldklimpen, ger han bromsaren en större pänningsumma i belöning, så att han kan köpa en broms själf och bli sin egen samt gifta sig med sin Mary. Och så slutar alltsammans lyckligt.

Läsaren tar fullkomligt fel! Det är inte den lärarinnan, som jag ämnar tala om, utan en helt annan. Min lärarinna är inte ens släkt med den ofvannämnda.

Den lärarinna jag menar anlände till Harristown med det ordinarie tåg, som oftast brukade anlända så där vid 5, 6 eller 7-tiden hvarje tisdag. Skön var hon väl knappast, men hade »ett fördelaktigt utseende», var lång och smärt och rörde sig på ett sätt som lät förstå, att hennes muskler voro hårda och smidiga.

Stadens sysslolösa unge män, d. v. s. nittio procent af befolkningen, voro som vanligt nere för att se på tåget, och de blefvo lika angenämt öfverraskade som varmt intresserade, när de sågo henne stiga af. Man hade nämligen icke väntat henne på ett par dagar än, ty ferierna räckte ännu en vecka, och den omständigheten, att hon kom tidigt och således skulle ha ett par dagar lediga, väckte angenäma förhoppningar i mer än en ung, tobakstuggande kopojkes hjärta.

Lugnt och obesväradt, trots de många par ögon, som riktades mot henne, gick hon fram till den f. d. spårväxlare, som åtnjöt rang, heder och värdighet af stins och öfrig stationspersonal vid Harristowns palatslika centralbangård, slog honom på axeln så bekant som om hon kännt honom i hela sitt lif och sade okonstladt:

— Jag är den nya lärarinnan. Kan ni säga mig hvar skolan ligger?

Edward Baker Esq., Harristowns don Juan, mest känd under namnet »Brandy-Ned», råkade stå i närheten, och som han hade sitt anseende att uppehålla, steg han genast fram och sade i sin elegantaste sällskapston:

— Bry sig inte om den där murkne gamle krubbitaren, flicka lilla. Följ med mig, Edward Baker Esq., så skall jag visa vägen. Jag är van att ta’ så’na där små sötungar under mina vingars skugga.

Lärarinnan vände sig mot Ned och gaf honom en blick. Det var hela hennes svar. Men mr Bakers talrikt församlade umgänge fick till sin uppbyggelse se honom rodna, sopa perrongen med sin sombreros vida brätte och stamma:

— B-ber om ursäkt, miss! Jag menade ingenting illa.

Hvarefter han, under sina vänners något bullersamma bifall, drog sig tillbaka.

Lärarinnans anseende var orubbligt befästadt och hon gick oantastad till skolan.

Kassören i »South Dacota Farmers and Cattlemens bank», mr C. B. Smithson, var Harristowns gentleman, den tongifvande inom stadens societet, och använde krage vid större fäster, hvarför han ansåg sig vara den, som borde önska lärarinnan välkommen till samhället.

Till den ändan tog han, dagen efter hennes ankomst, på sig kragen midt i veckan och gick till skolan för att presentera sig.

När lärarinnan hörde hans ärende, smålog hon mot honom, och mr Smithsons icke alldeles kalla hjärta smälte som vax. Den halftimma han tillbragte hos henne var en af de angenämaste stunder han upplefvat i Harristown, ty den lilla skolfröken omhuldade honom så, att han, när han gick därifrån, var fullt på det klara med, att om den nya lärarinnan gaf honom korgen, så vore hans lif lika förfeladt som den bekante tjurens, som stångades med expresståget.

Hemkommen till sin kala ungkarlskammare kände han skarpare än någonsin förr behofvet af en kvinnlig varelse, som kunde ge ett hem värme och trefnad och slipa af kanterna på hans ensamma lif. Följden häraf blef, att han redan samma afton tog en promenad, som händelsevis förde honom förbi skolan. Och, tänk bara! I ett af fönstren stod den förtjusande lärarinnan och nickade åt honom. Smithson hälsade med en i Harristown dittills oanad artighet — och hon vinkade åt honom att komma in.

Så öm, så bedårande och, framför allt, så lätt tillgänglig hade Smithson aldrig kunnat tänka sig flickan, och uppmuntrad af hennes vänlighet tog han hennes hand.

Hon drog den inte tillbaka.

Han drog henne sakta till sig, och hon gjorde intet motstånd.

Då tryckte han henne häftigt till sitt varmt klappande hjärta, och hon gjorde ingen rörelse för att undvika honom, utan lutade hängifvet, motståndslöst sin rosenkind mot hans kulörta väst och lyssnade villigt till de kärleksord han hviskade i henne öra.

Men när han försökte kyssa henne, slet hon sig lös.

— Nej, Charl — — mr Smithson, det här går inte an. Jag är en ärbar flicka.

— Det vet jag, älskade! andades Smithson. Men hvarför — — —

— Vi äro alltför litet bekanta än, mr Smithson, — hviskade hon rodnande. — Men sedan — kanske!

— Hvarför »kanske»?

— Nåja! Kanske inte »kanske».

Smithson gick inte hem den kvällen. Han dansade. Och han somnade i sin enkla enmanssäng för att drömma ljufva drömmar, som ju alltid är brukligt vid dylika tillfällen.

Morgonen därpå vaknade han något trött af drömmarna, men blef fullt pigg igen när han skulle kläda på sig och fann att han tappat sin plånbok. En i Harristown tappad plånbok är nämligen i de flesta fall förlorad för ägaren, ty invånarna i staden äro praktiskt folk och taga väl vara på alla värdeföremål en nådig försyn kastar i deras väg, äfven om en annan person under sken af lag och rätt gör anspråk på det upphittade som sin egendom.

Visserligen innehöll plånboken ett minimum af kontanter, men där fanns äfven formeln till kombinationslåset å bankens kassahvalf, och fastän kassören kunde kombinationen utantill måste han ändra låset, ty stadsborna försmådde, som nämndt, mera sällan den snöda mammon.

Därför småsvor kassören trots sin unga lycka, när han vandrade ned till banken.

Väl ditkommen fästes hans uppmärksamhet vid en liten folkhop, som betraktade ett af bankens fönster, och han fann snart att orsaken till detta ovanliga intresse var den, att en af rutorna intryckts.

Kassören nöjde sig inte med att småsvärja när han med darrande händer låste upp dörren och gick in. Där inne var allt i sin ordning, ingenting var rubbadt och kassaskåpet var ordentligt låst. Kassören började snurra på kombinationstrissan. Ett hvarf vänster, två höger o. s. v. och så småningom sprang dörren upp. — — —

Alla kontanter och lätt omsättbara papper voro försvunna. Men i gengäld låg kassörens plånbok där. Och i ett af dess fack låg en liten parfymerad biljett, å hvilken stod skrifvet med en prydlig fruntimmersstil:

Ȁlskade Charlie!

Tack för lånet af kombinationsformeln! Den har betydligt underlättat mitt arbete.

Din egen lilla

Flossie.»

Två dagar efteråt anlände från Chicago två detektiver, på spår efter en för rån och förfalskning eftersökt ung skådespelare.

Med samma tåg kom den nya lärarinnan!

SANNINGSKÄRLEK

Trötta Teodor gick i solskenet sakta uppför första avenyen och verkade sitt namn. Teodor tillhörde den kategori af folk, som födas trötta och sällan eller aldrig lefva länge nog för att hinna bli uthvilade, och det var ingen öfverdrifven energi i de rörelser, hvarmed han förflyttade sin lekamen, kring hvilken trasorna frodades i rik yppighet, framåt den solstekta gatan.

Egentligen hade det legat mera för Teodors naturanlag att slöa på en bänk i någon park, men nöden har ingen lag, och hans icke fullt tillfredsställande ekonomiska ställning hade tvingat ut honom på furneringsexpedition.

Framför honom reste sig Andrus-byggnaden, och hans blick gled uppför dess tolf våningar.

I något af dessa hundratals kontor, satt säkert en man med ett vekt hjärta, en ledig minut och en öfverflödig kvartsdollar i fickan, just en sådan man, som Teodor önskade träffa. Och Teodor beslöt att träffa honom.

Men i denna kalla värld mötes den framåtsträfvande medborgaren ofta af de mest oförtjänta svårigheter, och Teodor var intet undantag från denna regel. Redan innan han börjat sitt värf mötte han den första.

Den anlände i form af en portvakt, som helt oförmodadt trädde ut ur byggnadens vestibul och ställde sig i porten för att iakttaga, hur en särdeles liten pojke med skoborstningslåda på ryggen, lifligt biträdd af några kolleger, sökte öfvertyga en man från landet om att gällande pris för skoborstning var tio cents och icke fem.

Teodor fick det intrycket att denne gentleman, som för öfrigt hade sällsynt kraftiga näfvar, skulle göra svårigheter om han sökte passera genom dörren, och det blef klart för honom, att hans inträngande i Andrus-byggnaden skulle komma att fordra antingen ett mirakel eller en taktisk skicklighet värdig en Moltke.

Miraklet inträffade. En svettig polismans väldiga kroppshydda svängde om hörnet, och skoborstarpojkarna försvunno som andar. Äfven Teodor drog sig, med för honom ovanlig hastighet, bortåt gatan, ty han kände af erfarenhet polisernas lika osympatiska som svårförklarliga vana, att aldrig vilja låta en stackare gå i fred.

Men när han vände sig om för att se till, att lagens väktare icke till äfventyrs följde honom, såg han en syn, som var balsam för hans själ. Portvakten hade gått fram till hörnet för att samtala med konstapeln.

Teodor gled öfver gatan. Med klappande hjärta och ögonen fästade på de två väldige gick han bort mot Andrus-byggnaden, beredd att vid första misstänkta tecken ta till flykten. Men allt gick väl. Utan olyckshändelse anlände han till porten, och gick, i skydd af några brådskande affärsmän, in i vestibulen.

Hur gärna skulle han inte velat använda någon af hissarna, som ständigt susade upp och ned. Men han visste att ett dylikt försök skulle sluta olyckligt, och valde därför de visserligen obekvämare, men mycket säkrare trapporna.

Snart stod han i första våningen, och började genast med kännarmin granska kontorsdörrarna och lyssna till ljuden därbakom. På ett stort kontor med många rum var det icke lönt att gå in, där funnos kontorschefer, som inte tilläto biträdena att ägna någon tid åt en hjälpbehöfvande nästa. Smärre kontor, där det slamrades med skrifmaskiner och pinglade i telefoner voro heller inga bra jaktmarker, ty där hade man brådt, och skulle säkerligen kasta till honom ett kort: »Get out»! i samma ögonblick som han stack in hufvudet genom dörren.

Nej, ett litet kontor måste det vara, där man inte väsnades för mycket. Där funnes det ju en möjlighet att man hade en minut till öfverlopps, en mindre möjlighet att man vore villig att ägna honom den, och en nästan försvinnande liten möjlighet, att man skulle använda den till att ge honom pängar.

I tredje våningen fann han hvad han sökte, och öppnade efter någon tvekan dörren. Vid en stor pulpet sutto två unga män midt emot hvarandra och pratade, hvilket bådade godt, och vid ena väggen stod ett skrifbord med rulljalousien neddragen. Bravo, chefen var ute!

Trötta Teodor strök artigt af sig det föremål som hos honom representerade hatt, och sade ödmjukt:

— Förlåt, gentlemen! Har ni händelsevis en slant att afvara åt en arbetslös?

De båda unga männen växlade en blick och ett leende, som genast gjorde honom misstänksam, och den ena af dem steg af den höga kontorsstolen.

— Hur mycket behöfver ni? frågade han vänligt.

Det svindlade för Teodors ögon. Så mycket tillmötesgående hade han icke ens i sina djärfvaste drömmar kunnat föreställa sig.

— En kvartsdollar räcker för mig, sir! svarade han höfligt. Ja, till och med en tiocentare, om ni inte har mera löst.

Då hände något, som gjorde Teodor mycket förvånad. Den unge mannens leende förbyttes till bistert allvar, och han röt:

— Står du och ljuger mig midt upp i ansiktet, din blixt- – och så vidare? En kvartsdollar skulle inte räcka tills i morgon, och sen vore du lika illa däran igen. Ut härifrån! Jag tål inte lögnare!

Och Trötta Teodor lämnade hastigt kontoret, vänligen assisterad af en bred sula, och följd af de båda unga herrarnas skadeglada skratt.

Teodors energi var icke af det segaste slaget, och detta lysande fiasco gjorde totalt slut på den. Han försökte visserligen fatta mod till att gå in på ett par andra kontor, men misslyckades totalt, tappade den lilla företagsamhet han haft, gick ned för trapporna, passerade under öfverhängande lifsfara portvakten, och stod så åter på den solstekta gatan, inom sig förbannande världens ondska.

Men då vaknade något, som liknade en tanke, på den plats i hans kranium där hjärnan brukat sitta, innan dålig whisky och föga användning gjort slut på den. Han fick åter ett anfall af energi, och gick så fort han orkade ned till floden. Där tog han af sig hatten, kaflade upp ärmarna och — började tvätta sig. Länge skulle denna händelserika dag lefva i hans minne.

Tvättningen fordrade, af lätt begripliga skäl, ett ganska drygt arbete, men den var dock till sist undanstökad, och Teodor reste sig, ren, oigenkännelig.

Sedan han därefter vidtagit en del enklare förändringar i sin toalett, begaf han sig åter upp till Andrus-byggnaden.

Lyckan gynnade honom. Portvakten var frånvarande, och obehindrad gick han direkt upp till det kontor i tredje våningen, där kan nyss på ett så brutalt sätt blifvit utsparkad, öppnade dörren och steg in.

Chefen var fortfarande ute, och de båda unga männen logo åter, när de fingo se honom. Men de tycktes inte känna igen honom.

— Gif en slant åt en stackars arbetslös! bad Teodor, men hans sätt var nu mera säkert än förut.

Samme unge man som förut gled af stolen och gick, vänligt leende, fram emot honom.

— Hur länge har ni varit arbetslös? frågade han intresserad.

— I det närmaste tre år, svarade Teodor, blygt förgätande de tre månader då han, på polisdomare Holts initiativ, befrämjat makadamindustrin.

— Såå! Nå hur mycket behöfver ni?

— Well, svarade Teodor eftersinnande. Ungefär en half miljon eller i värsta fall en kvarts är nog hvad jag strängt taget behöfver, men om herrn inte har beloppet till hands, så tar jag gärna mot en tia eller så i afbetalning.

Den hastighet, hvarmed Teodor denna gång lämnade kontoret, ställde hans föregående liknande prestation fullkomligt i skuggan. Men efter honom kastades något, som blinkade till i ljuset och slog mot stengolfvet med en klang, hvilken i Teodors öron lät som sferernas musik i ny och förbättrad upplaga.

Glory, halleluja! Det var en half dollar.

SWANSONS KÖKSA

När mr Swanson kom hem till middagen fann han sin fru upplöst i tårar. Det är inte ofta någon förmår försätta Swansons fru, som är ett manhaftigt fruntimmer, i detta tillstånd, och det var inte utan att han kände sig som en fader, som tröstar sitt gråtande barn, när han i oändligt mild ton frågade fru Swanson af hvad anledning upplösningstillståndet inträdt.

Frågan besvarades med en ström af tårar och oartikulerade ljud, hvaraf Swanson, om än med någon möda, kunde förstå att »den förskräckliga människan» gjort något illa.

Gripen af helig vrede höjde då Swanson sin arm, hvilken, oss emellan sagdt, är af samma groflek som en ordinär spatserkäpp, och bad sin hustru lugna sig.

— Ty sannerligen säger jag dig, att den, som krökt ett hår på ditt hufvud, skall jag krossa med ett slag af min hämnande arm. Säg namnet på den eländige och han skall få ångra den stund då han föddes, röt Swanson, som något studerat Nick Carter och andra närbesläktade skriftställare.

Frun såg upp, lugnad men misstrogen, och upplyste att det naturligtvis var den förfärliga köksan det var frågan om. Hon hade nämligen groft förolämpat sin aktade matmor, och det utan den allra ringaste anledning. Frun hade endast kommit ut i köket för att se om kokningen, men blifvit på det mest brutala sätt tillhållen att inte lägga sin långa näsa i köksans göromål.

— Krossa henne, Swanson! uppmanade frun. Det har du lofvat.

Swanson betänkte sig. Inte nog med att köksan var mer än dubbelt så tjock som han, hon hade också armar som en yrkesbrottare och en röst som en auktionsutropare. Den senare använde hon också flitigt (rösten, icke auktionsutroparen). Swanson var rädd för köksan, och mrs Swanson var också rädd för köksan, och mr Swanson var rädd för mrs Swanson, men dock ännu mera för köksan.

— Krossa henne! upprepade frun.

Af ofvannämnda skäl betänkte Swanson sig ännu en gång.

— Har hon krökt något hår på dig, min älskling? frågade han ömt.

— Hon har varit oförskämd mot mig, hör du väl, Swanson, svarade frun.

— Ja, men har hon krökt något hår på ditt lockiga hufvud?

— Nej! svarade frun. Men hon …

— Jag beklagar på det högsta, att jag på grund af hvad i saken framkommit icke kan anse mig berättigad att tillfoga köksan kroppsskada. Som förutsättning härför var nämligen uppsatt, att hon skulle ha krökt ett hår på ditt hufvud, och då pigan icke utfört denna lumpna handling kan din begäran till ingen åtgärd föranleda, svarade den trogne maken, glad öfver att slippa från saken med äran någotsånär räddad.

Hvad kunde det förrästen vara för glädje för köksan, att kröka hår på mrs Swansons hufvud?

— Hon måste afskedas! sade frun.

— I denna dag, instämde maken.

— Gå du och gör det, uppmanade frun. Men maken, plötsligt blifven finkänslig, ville inte lägga sig i de husliga affärerna.

— Men jag väntar mig att du genast skickar iväg henne, sade han, och tillade för att uppmuntra henne: Du är väl inte rädd, gullet mitt?

Frun betänkte sig.

— Rädd? Jag? Knappast! Men jag vill minnas, att hon har en sjuk syster, och en bror som mist ena benet och en ålderstigen far, och alla få de understöd af henne, upplyste frun. Och jag vill inte sätta alla dessa människor på bar backe.

— Då skall jag göra det, röt Swanson. Men — tillade han försiktigt — jag väntar väl tills i morgon.

Den kvällen lade Swanson sig i ett ytterst krigiskt humör, men när han om morgonen vaknade, var han betydligt mildare stämd.

— Lilla du, sade han till mrs Swanson. Jag har närmare tänkt på saken, och jag tror det är bäst att köksan får stanna. Man får tänka på de sjukliga släktingarna …

— Det är inte farligt med dem alls, svarade frun tillmötesgående. Jag kommer nu i håg, att den sjuka systern är gift och att hennes man har det utmärkt bra, och hennes bror fick 10.000 dollars i skadeersättning när han miste benet och hennes gamle far lefver på en pension, så att dem behöfver du inte ta hänsyn till.

— Men ändå — —

— Är du rädd, Swanson lille? frågade den bättre hälften mildt, hvarpå Swanson svarade med en föraktfull blick och gick upp och klädde sig.

Knäna darrade märkbart, när han en stund senare trädde in i köket där köksan satt och drack kaffe, från hvilket en svag doft af någon starkare vara uppsteg.

— Hm … Vackert väder i dag, började han.

— Nä! svarade köksan. Det är för kallt.

— Ja, instämde Swanson. Det är verkligen rätt kyligt. Och så drar det allt bra mycket i det här köket. Jag förstår inte hur Tillie kan stå ut med det.

— Det är verkligen gräsligt, sade köksan. Men man får stå ut med så mycket.

— Det är allt bra mycket arbete här för Tillie, fortsatte Swanson diplomatiskt.

Köksan tog sig ännu en klunk ur kaffekoppen, och smackade belåtet med tungan.

— Ja, det är förskräckligt sträfsamt här, svarade hon. Men jag får väl stå ut med det också. En fattig slafvinna som jag, är ju född till att slita en hund.

— Och lönen är liten, sade Swanson.

— Usel! instämde köksan.

— Det kanske vore skäl i, att Tillie sökte sig en annan plats, föreslog Swanson.

— Ånej! svarade Tillie med vänligt öfverseende. Visserligen är herrskapet det sämsta folk jag någonsin tjänat hos, men jag får väl försöka stå ut med herrskapet ändå.

— Det skall Tillie inte göra! För oss får Tillie gärna flytta. Ju förr desto — — —

— Bang!!!

Swanson såg ett par dussin planetsystem svänga om i gnistrande kretsdans, kände sig fattad i kragen och upplyft i jämnhöjd med köksans ansikte, såg hennes blodsprängda ögon stirra in i sina och kände hennes konjaksdoftande andedräkt.

— Ämnar du försöka afskeda mig, din lille usling, frågade hon aktningsfullt.

— N—n—nej v—v—visst inte, stammade Swanson. Det har jag inte alls tänkt. Min käraste dröm är att Tillie alltid skall stanna i vårt enkla hem.

— Nej du, det skall jag inte! skrek köksan. I ett hus där jag blir så behandlad stannar jag inte en minut. Jag går, ser du! Genast! Men jag gratulerar dig och käringen om någon af er vågar sticka näsan ut i köket innan jag är härifrån. Med det öppnade hon dörren och slängde Swanson som en vante in i matsalen.

En halftimma sutto herrn och frun inne, lyssnande till köksans steg och klangen af sönderslaget porslin. Så slogs dörren igen.

Köksan var gången.

Herrskapet Swanson lefde lyckliga, som i deras äktenskaps första, ljufva tid, när frun bara vägde 58 kilo, och för att göra idyllen fullständig, fick Swanson lefva på kall lutfisk och vidbränd välling precis som då.

Den äktenskapliga lyckan och husfriden, som inträdt sedan köksan for, var Swanson också mycket nöjd med, men den diet, som tillagades af den älskade makans kärleksfulla händer tycktes honom väl enformig, och man må icke förtänka honom om han började längta efter den tid, då en ny köksas befintlighet i hans kök skulle utgöra ett glädjeämne, icke blott för sotarn och mjölkbudet, utan äfven för honom själf och hans på senare tiden något misshandlade mage.

Men det hade sina svårigheter. Mrs Swansons karaktärsstyrka var allt för välkänd i den lilla präriestaden för att någon af dess blåögda döttrar skulle våga antaga förtroendeuppdraget att preparera de för den Swansonska familjens utfodring afsedda näringsämnena.

När lutfiskperioden varat omkring en vecka reagerade Swanson mot det bestående oefterrättlighetstillståndet ock afreste till St. Paul för att själf engagera en köksa.

Sorgligt att säga ägnade Swanson sig icke uteslutande åt detta värf. Tvärtom!

Den förste Swanson mötte i St. Paul var hans gamle vän och syndabroder Shoreberg och dessa båda värda herrar beslöto att tillbringa några angenäma timmar tillsammans innan Swanson ägnade sig åt det ansvarsfulla värf, hvarmed den intet ondt anande makan betungat honom.

Till att börja med märkte Swanson, att han var törstig, och meddelade i glädjen Shoreberg denna förmånliga upptäckt. Shoreberg för sin del hade länge plågats af törstens kval och efter moget öfvervägande beslöto de båda att afsmaka Hamms utmärkta öl, en läskedryck, som vunnit en viss popularitet.

Karaktärsfasta som de voro, utförde de också denna sin afsikt, men glömde snart nog hur det smakade, hvarför de, till sin stora sorg, sågo sig nödsakade att göra om försöket.

En stad af St. Pauls storlek innehåller gifvetvis ett rätt stort antal lokaler, och Swanson, Shoreberg & Co. visste sig inte med vett och vilja ha förbigått någon när solen började sjunka.

Då måste Swanson absolut till tjänstebyrån. Shoreberg följde med, som en god kamrat ägnar och anstår.

På vägen råkade de emellertid på en varieté, hvilken gaf tre föreställningar hvarje afton, och de beslöto att se den första innan de gingo vidare.

Sagdt och gjordt.

Lokalen var varm, en timma rätt lång, och när de kommo ut, hade åter en brännande törst börjat plåga deras strupar i oroväckande grad, och de beslöto att intaga ett enda glas af den sedvanliga läskedrycken, innan Swanson uträttade sitt ärende. Men sedan måste Swanson absolut gå till tjänstebyrån.

På baren träffade de oförmodadt ett par bekanta och sedan blef det inte mera fråga om att Swanson skulle bryta laget.

De besökte alltså en del lokaler till, en annan varieté, några flera lokaler osv. osv., och när Swanson anlände till hotellet på nattkröken var han trött, mycket trött.

Först andra dagen telefonerade han till en platsbyrå med begäran om en skicklig köksa, — hälst en, som inte kunde koka välling och lutfisk, — till ett pris af tolf dollars pr månad, allting fritt och eget rum utan fönster och ventilation. Dessa förmåner hade den föregående köksan haft.

Föreståndarinnan beklagade, hon hade f. n. endast en enda köksa på lager, men den kostade 18 dollars plus det andra.

— Men, o, hvad hon är utmärkt. Hon lagar mat som en ärkeängel, är vänlig och tillmötesgående, gör allt slags arbete, bara man ber henne, och har sällan fästman. Allt hvad hon begär — utom 18 dollars etc. — är ett vänligt bemötande, ty hon är så känslig och vek, att hon inte kan tåla hårda ord. Hon har senast varit hos en familj där frun var en ragata och herrn en usling, som … som ville henne illa, ni förstår, och när hon, den oskyldiga unga flickan, var ståndaktig och stark, misshandlade bofven henne så att hon måste hals öfver hufvud lämna huset.

— Hur ser hon ut? frågade Swanson, lifligt tilltalad af den älskliga förteelsens alla egenskaper, utom möjligen karaktärsfastheten.

— Det älskligaste utseende man kan tänka sig! svarade föreståndarinnan. Och hennes inre är i stil därmed.

— Jag tar henne, svarade Swanson bestämdt. Skicka henne genast till mrs Swanson, Rio de Janeiro, Minnesota.

Och så var den saken klar.

När sedan Swanson besökt några flere salooner och dylika syndanästen reste han hem och mälte frun det ljufliga budskapet. Han måste visserligen falskeligen uppgifva att han sett den nya köksan och funnit henne god, men en sådan liten osanning generade icke Swansons rymliga samvete.

När herrskapet nästa morgon satt och åt sin s. k. frukost, ringde det på dörren och frun gick ut för att öppna. Swanson, som höll på med att knacka toppen af ett ägg, som frun kokt i 20 minuter, hörde dörren knarra. Därefter hörde han ett rop, och ett tungt fall.

Han rusade förskräckt upp och sprang ut i tamburen, där han fick se sin fru ligga likblek på golfvet, djupt afsvimmad. Bredvid henne, med ett hånleende på sina rosenläppar och kommissionskontorets lapp i handen stod den nya köksan, den älskliga varelse, som Swanson engagerat mot 18 dollars i månaden och diverse andra förmåner.

Äfven Swanson, så man han var, raglade bleknande baklänges när hans blick mötte hennes, ty den kvinna som stod framför honom var ej någon vildt främmande person. Det var deras gamla Tillie.